Ett pocketveto är ett indirekt veto av en verkställande tjänsteman som en guvernör eller president. Det kan användas som en taktik när en chef inte vill godkänna ett lagförslag, men inte heller vill väcka kontroverser med ett direkt veto och vill säkerställa att lagförslaget inte blir lag. När ett lagförslag utsätts för fickveto måste det återinföras och tas genom hela lagstiftningsprocessen om lagstiftaren beslutar att den vill pröva igen.
När den lagstiftande församlingen har utarbetat ett lagförslag och röstat för att godkänna det, skickas det till den verkställande makten för underskrift. Chefer har i allmänhet 10 dagar på sig att svara med antingen en signatur som godkänner lagförslaget och undertecknar det i lag, eller ett veto som inte godkänner lagförslaget. Lagstiftaren kan ha möjlighet att rösta för att åsidosätta vetot och godkänna lagförslaget ändå, eller acceptera vetot och låta lagförslaget dö. Om befattningshavaren inte svarar inom 10 dagar blir lagförslaget vanligtvis lag automatiskt.
Undantaget från detta är när lagstiftaren ajournerar. Om den lagstiftande församlingen ajournerar under den 10 dagar långa vänteperioden, finns det ofta ingen officiell mekanism för den verkställande makten att returnera räkningen. Den verkställande makten kan välja att underteckna den och göra den till en lag, eller att inte göra någonting och utöva ett fickveto. Om lagstiftaren ajournerar och den verkställande makten inte undertecknar lagförslaget inom 10 dagar, blir lagförslaget inte lag. Pocketvetot kan inte åsidosättas med en röst.
Termen ”pocket veto” dateras till 1830-talet, och är en hänvisning till idén att den verkställande makten stoppar räkningen i en ficka snarare än att underteckna den. Många chefer, särskilt presidenter, har utnyttjat fickvetot. Det uppmärksammas då och då i media och vissa forskare har kritiserat praktiken och hävdat att det finns en viss debatt om vad som utgör ett ”uppskov” och därmed om fickvetot verkligen är giltigt.
Det finns flera sätt som en lagstiftare kan undvika just denna manöver. Den ena är att undvika att skicka räkningar för undertecknande omedelbart före ett ajournering. Eftersom lagstiftningsschemat vanligtvis är planerat under flera veckor, kan lagstiftare helt enkelt hålla räkningar tills efter ett uppehåll, eller lämna in dem mer än 10 dagar före ett planerat uppehåll. Ett annat alternativ, ett som USA:s kongress praktiserat vid flera tillfällen, är att ajournera, men lämna flera lagstiftare i kongressen som är behöriga att acceptera lagförslaget om det returneras med ett veto.