Materialindex är ett mått som ofta övervägs av ett industriföretag när de bestämmer var de ska lokalisera sig. Detta index representerar förhållandet mellan vikten av lokala material som används vid tillverkningen av en produkt och vikten av den tillverkade produkten i dess slutliga form. När materialindex är större än 1 indikerar det att råvarorna tappar en del av sin vikt under tillverkningsprocessen. Om materialindexet är mindre än 1 indikerar det att vikten går upp under processen så slutvikten på den färdiga produkten är större än den för de lokala råvarorna som används. Detta har betydelse för att bestämma kostnaden för att transportera råvaror i förhållande till kostnaderna för att leverera den färdiga produkten.
Ekonomen Alfred Webers modell för industrilokalisering förutsätter att ett företag väljer den billigaste platsen för att starta verksamheten. Ett företag skulle vilja vara beläget nära antingen källan till sina råvaror eller sina marknader, ett beslut som skulle påverkas av transportkostnaderna för materialen. Ett beslut om var man ska lokalisera sig skulle i realiteten också påverkas av andra företagsekonomiska faktorer, såsom arbetskraftskostnader som kan väga tyngre än eventuella besparingar på godstransporter.
Modellen som lagts fram av Weber antyder att industrier med ett högt materialindex tenderar att lokalisera sig nära källan till sina lokala råvaror för att minska transportkostnaderna för dessa material. I detta läge sägs verksamheten ha en materiell inriktning. Exempel på industrier med högt materialindex kan hittas inom livsmedelsindustrin, där ämnen utvinns ur insatsvaror från jordbruket, till exempel vid sockerraffinering. Med andra faktorer som är lika, skulle sådana industrier sannolikt uppnå besparingar genom att placera sig nära där jordbruksråvarorna odlas.
Branscher med ett lågt materialindex skulle vara mer benägna att lokalisera sig närmare sina slutmarknader och därigenom minska kostnaderna för att transportera de tillverkade varorna till marknaderna. Dessa företag skulle ha en så kallad marknadsorientering. En industri med ett lågt index kan använda material som är allmänt tillgängligt och inte specifikt lokalt. En läsktillverkare skulle till exempel använda avsevärda mängder vatten i produktionsprocessen. Även om verksamheten skulle använda lokala frukter i sin produktion skulle slutprodukten väga tyngre än de lokala materialen som används i processen.