Gulduniversumet är en teori inom kosmologin om det fysiska universums ursprung och framtida tillstånd som annars har kallats Steady State-teorin, samt teorin om det oändliga universum. Teorin föreslår idén att materia kontinuerligt genereras eller skapas som ett direkt resultat av utvidgningen av rummet. Teorin, som föreslogs av de astrofysiska forskarna Fred Hoyle, Herman Bondi och Thomas Gold 1948, kallas ibland även för Bondi-Gold-teorin och är ett direkt alternativ till Big Bang-teorin, som har kommit att bli den dominerande modell bland astrofysiker för universums natur från och med 2011.
Enligt gulduniversumsmodellen är den fysiska verkligheten i ett evigt tillstånd av expansion, men den genomsnittliga densiteten för materia i rymden förändras inte. Detta åstadkoms genom införandet av ny materia i guldrymden, som smälter samman till galaxer och stjärnor i en identisk takt som den hos redan existerande materia som blir oobserverbar när den kommer längre och längre bort. Steady State-universumet följer inte samma termodynamiska tidspil som Big Bang föreslår. Denna idé säger att universum är som en klocka som sakta slingrar sig över tiden när materia och energi blir mer och mer spridd, vilket i slutändan resulterar i antingen total entropi och värmedöd, eller en omvänd effekt som kallas Big Crunch. Istället är steady-state-synen en av ett gulduniversum utan början och inget slut i tiden och därför ingen slutlig död eller återfödelse för universum heller.
Även om utsikterna för gulduniversumet inte är populärt bland forskare från och med 2011, är dess grundläggande teoretiska antaganden sunda och passar in i upptäckter om naturen hos ett expanderande universum gjorda av Edwin Hubble och rymdens dynamiska natur som avslöjas i den allmänna relativitetsteorin av Albert Einstein. Den fysiska kosmologiprincipen för skapandet av ny materia i gulduniversumet är extremt liten. För att validera teorin är det bara nödvändigt att ungefär en väteatom skapas i varje kubikmeter rymden en gång var miljard år. Eftersom inga bevis för detta har observerats, inklusive skapandet av tyngre grundämnen som litium och helium, anses steady-state-teorin ha misskrediterats.
En detaljerad vetenskaplig debatt mellan förespråkare av både Big Bang- och Steady State-teorierna har pekat på brister i båda, även om man från och med 2011 tror att parametrarna för Big Bang-teorin så småningom kommer att förfinas till den grad att dess påståenden blir obestridliga. Religiösa myndigheter blev också tidigt involverade i debatten, då påven Pious XII i den katolska kyrkan tillkännagav 1952 att Big Bang-teorin stämde överens med kristna dogmer. Detta berodde på det faktum att en Steady State-syn på ett universum utan början eller slut i tiden sågs på vissa sätt som att förneka existensen av Guds skapande kraft och därför vara ateistisk. Ateistiska eller kommunistiska samhällen vid den tiden, liksom Sovjetunionen, hade emellertid astronomer som såg båda sidor av debatten som alltför idealistiska i sina åsikter och till sin natur felaktiga.