Det biopsykosociala förhållningssättet är ett sätt att se på behandlingen av patienter. Läkare som tillämpar denna syn på medicin ser patientens psykologiska tillstånd och sociala situation som integrerade delar av individens allmänna hälsa. En man vid namn George Engel utvecklade den biopsykosociala teorin om medicin under 1970-talet, och han såg den generellt som ett alternativ till det dominerande biomedicinska tillvägagångssättet, som var helt fokuserat på fysiska aspekter av sjukdom. Till en början fick hans idé inte så mycket stöd, men med tiden har några av hans teorier fått mer respekt. Det biopsykosociala förhållningssättet anses generellt inte vara normen, men många av idéerna har påverkat medicinen.
Studier genom åren har visat på några verkliga fysiologiska konsekvenser när det kommer till en persons mentala tillstånd. Ett ganska välkänt exempel på detta är idén om en placeboeffekt. Patienter kan få veta att de tar ett läkemedel när de faktiskt inte gör det, och de kan uppleva en viss grad av lättnad bara för att de tror att medicinen är verklig. Andra studier har visat att glada patienter läker snabbare och har en bättre chans att återhämta sig än de som är deprimerade. Dessa databitar stöder generellt tanken bakom det biopsykosociala tillvägagångssättet.
Ett annat koncept som gynnar ett bredare tillvägagångssätt för att behandla patienter är tanken att beteenden ofta är direkt relaterade till sjukdomar. Till exempel blir människor ofta sjuka på grund av sin oförmåga att kontrollera sig själva när de äter eller använder skadliga ämnen. Detta kan ses som en psykologisk fråga med direkta fysiska konsekvenser. Läkare som följer den biopsykosociala strategin tenderar att se varje aspekt av patienten som en viktig nyckel till övergripande hälsa, och de letar ofta efter psykologiska tendenser som kan göra en person mer benägen att bli sjuk.
När människor blir sjuka kan ibland ett biopsykosocialt tillvägagångssätt hjälpa dem att tolerera sin sjukdom bättre. Även om behandling av patientens psykologiska eller sociala liv inte har en direkt fysisk konsekvens, kan det ändå spela en roll i patientens övergripande livserfarenhet och därför påverka patientens uppfattning om hälsan. Till exempel, om en patient är deprimerad över sin sjukdom och generellt sett är på dåligt humör, kan hans fysiska symtom förbättras utan att verkligen förändra hans övergripande negativa syn. En läkare som använder ett biopsykosocialt tillvägagångssätt skulle förmodligen ta hänsyn till det och kan hjälpa patienten genom att ge en kurator eller antidepressiv medicin.