Etsning är en grafisk process som går tillbaka 500 år. Det handlar om plåtar av metall, vanligtvis gjorda av koppar eller zink, och syra som används för att etsa trycket på metallen. Konstnären kan använda komplicerade metoder för att skapa olika effekter, men förlitar sig alltid på syra för att skapa en bild på tallriken. Ju mer komplicerad bilden är, desto mer tidskrävande och dyrare blir den.
För att påbörja en etsning måste en konstnär först belägga en blank kopparplatta med vax. Med hjälp av en stålnål ritar hon sin tilltänkta bild genom vaxet och på metallen. Metallen sänks sedan ned i ett bad av syra och lämnas i cirka två timmar. Syran kommer att äta bort kopparn som har exponerats av nålen för att lämna spår, märken och texturer i metallen.
Plåten tas sedan ut ur syrabadet och vaxet rengörs bort, vilket lämnar en glänsande kopparplatta med bilden etsad på den. Detta kan upprepas om och om igen genom att vaxa om plattan. Genom att vaxa om kan konstnären lägga till lager eller mer komplicerade bilder på originalteckningen och sedan lägga tillbaka den i syrabadet när hon är nöjd med bilden hon har.
Nästa steg i processen är att applicera tryckfärg i plåtens linjer. När plattan väl har torkats av igen med en styv trasa kommer den att lämna bläcket i linjerna och spåren. Den färgade plåten placeras sedan i en handtryckpress med två tunga rullar, och fuktigt papper läggs ovanpå plåten och pressas genom rullarna med stort tryck.
När papperet försiktigt dras av kommer bilden att skrivas ut på det. Människor kan alltid se en äkta etsning eftersom kanterna på plattan kommer att lämna en fördjupning på papperet. Om en konstnär vill göra ytterligare ett tryck, lägger hon helt enkelt mer bläck på plåten, torkar av den och lägger sedan tillbaka den genom rullarna med ett annat papper. Slutresultatet är den enklaste formen av etsning.
Det finns mer komplicerade sätt att skapa mer intrikata etsningar genom att använda ett antal olika plattor och färger. Det finns också en process för att lägga till olika toner till bilden som går ut på att lägga till hartsdamm till plattan och värma upp den. Resultatet ser ut som fint sandpapper, och konstnären lackar helt enkelt plattan där hon inte vill ha den här texturen. När hon lägger den i syrabadet kommer syran att äta bort hartsdammet för att ge en textur som håller kvar bläcket. Ju längre plattan får ligga kvar i syran, desto mörkare blir tonerna.