Estetisk distans är en litterär term som beskriver en publiks känslomässiga engagemang i en berättelse. Det kan referera till berättelser i alla medier, inklusive romaner, scenspel, filmer, serietidningar och till och med videospel med starkt berättande innehåll. Expertberättare kan öka en publiks engagemang i en berättelse genom olika tekniker som får dem att identifiera, eller sympatisera, med karaktärerna. Att förstå dessa tekniker är viktigt för alla som strävar efter framgångsrikt berättande. Vissa författare kommer medvetet att öka det estetiska avståndet mellan publiken och karaktärerna, som ett sätt att fokusera publikens uppmärksamhet på andra aspekter av berättelsen.
Psykologin och teknikerna för dramatisk struktur har studerats i århundraden. Tidigt observerades det att publiken kommer att bli mer känslomässigt involverade i en berättelse om det finns åtminstone en karaktär som de kan identifiera sig med. När en publik identifierar sig starkt med en eller flera karaktärer upplever de de känslomässiga topparna och dalarna i berättelsen som om de själva levde igenom det. Detta anses vara ett nära estetiskt avstånd. För många typer av berättelser är detta ideal, och författare kommer att lägga ner mycket energi och tid på att skapa denna effekt.
Det finns många tekniker för att minska det estetiska avståndet mellan en publik och en given karaktär. Ett sätt är att få karaktären från en bakgrund som naturligt väcker sympati, som fattigdom eller förlust; till exempel genom att göra karaktären föräldralös. En karaktär med aspekter som delas av ett stort segment av en given befolkning kallas en ”varjeman”. Ett förstapersonsberättelse är också ett effektivt sätt att dra in en publik i en berättelse. Det förmedlar en känsla av omedelbarhet till publiken, vilket gör att de kan uppleva berättelsens händelser precis som synvinkelkaraktären gör.
Allt som påminner publiken om att historien inte är verklig sägs bryta mot det estetiska avståndet. Vanligtvis är detta oavsiktligt, till följd av problem som orealistisk dialog i en roman eller lågbudget specialeffekter i en film. Förmågan att berätta en gripande historia under alla omständigheter är kännetecknet för en bra berättare. Många framgångsrika filmskapare fick faktiskt först uppmärksamhet på grund av sin förmåga att engagera publiken och stänga det estetiska avståndet, trots att de arbetade med låg budget. Ibland kommer dock en berättare ha en medveten anledning att öka det estetiska avståndet.
Den berömde tyske dramatikern Bertolt Brecht var pionjär i en process som han kallade verfremdungseffekt, eller distanseffekten. Till exempel kan skådespelare tilltala publiken direkt, i karaktär, så publiken inte längre kunde spela rollen som den opartiska observatören. Brecht trodde att denna effekt skulle göra det möjligt för publiken att analysera vad de såg, snarare än att gå vilse i berättelsen, som de flesta författare hade tänkt sig. Hans förhoppning var att detta skulle avslöja de sociala problemen som ligger bakom hans berättelse, och kanske motivera publiken att söka verkliga lösningar. I modern tid är effekten av att ha en karaktär som riktar sig till publiken känd i film, TV och teaterproduktion som ”att bryta den fjärde väggen.”