Teorin om endogena pengar är att medel kommer att finnas tillgängliga i vilken mängd som helst som behövs för att möta efterfrågan på krediter. Det är i grunden tron att bankreserver, som stöds av centralbanken, kommer att fyllas på i ett område när penningmängden är uttömd i ett annat. Ett lån kan till exempel minska en banks reserver, men när kunden betalar på lånet stiger nivåerna igen. Endogen penningteori uttrycks i flera olika grenar, som var och en beskriver olika egenskaper hos penningflödet. Även om de olika grenarna av endogen penningteori stödjer samma övergripande övertygelse, är de inte nödvändigtvis kompatibla med varandra.
Några av de olika typerna av endogen penningteori inkluderar centralbanksendogenitet, finanspolitisk endogenitet och penningmultiplikator- och portföljendogenitet. Centralbanksendogenitet är teorin att penningmyndigheten kommer att tillhandahålla medlen för att hjälpa banker att möta efterfrågan på krediter. Finanspolitisk endogenitet är teorin om att ekonomin, och därmed bankerna, kommer att vara sin egen källa till medel genom den naturliga cykeln av underskott och de debiteringar och krediter som driver det. Penningmultiplikator och portföljendogenitet bygger på tron att en korrekt balans mellan investeringar på den totala marknaden kommer att säkerställa tillräcklig tillgång på krediter.
Enligt den endogena penningteorin bestäms tillgången på medel av efterfrågan på bankkrediter. Till exempel, om det är låg efterfrågan, är reserver vanligtvis höga och penningmyndigheten kommer att hålla inne medel. När efterfrågan på krediter ökar kommer delar av reserverna att delas ut till bankerna så att aktivitetsökningen kan få fart på ekonomin.
I vissa fall kommer centralbanken inte att utnyttja reserver för att tillgodose efterfrågan på krediter, men ofta kommer bankerna att ha egna resurser för att hantera denna typ av situation. Av denna anledning beror teorin om endogena pengar också på bankernas tillgångar och skulder. Dålig hantering av dessa element kan påverka bankens förmåga att möta efterfrågan, oavsett om centralbanken tillhandahåller medel eller inte.
Kärnan i den endogena penningteorin är tron att pengar i första hand är ett verktyg och att ekonomin i huvudsak är ett byteshandelssystem. Den statliga penningmyndigheten ökar eller minskar flödet av medel från centralbanken för att säkerställa att detta system kan frodas. Detta sker främst genom att kontrollera kontantflödet så att priserna varken blir för höga eller för låga för att utbytet av varor och tjänster ska vara på en tillräcklig aktivitetsnivå.