Trots sitt namn är Wagner-tuban faktiskt inte en tuba. Det är ett blåsinstrument, men det är en medlem av horngruppen, en av de fyra stora kategorierna som mässing vanligtvis delas in i, de andra är tuba, trumpet och tromboner. Den finns i två storlekar: Bb (tenor) och F (bas).
Wagner-tuban är dock, som namnet antyder, en skapelse av den tyske kompositören Richard Wagner, vilket gör den till ett eponymt instrument som Sousaphone – skapad av den amerikanske kapellmästaren och kompositören John Philip Sousa, och saxofonen, uppfunnen av den belgiske instrumentmakaren Adolphe Sax . Wagner-tuban uppfanns för att Wagner under loppet av skrivandet av Der Rhinegold, i början av 1850-talet, skapade ett ljud som inget existerande instrument kunde göra och lät göra dem åt honom.
Andra kompositörer började använda dem också. Det rapporteras att Anton Bruckner efterlyste det i sin 7:e symfoni, Richard Strauss använde det i Don Quijote, Igor Stravinsky använde det i både Firebird och Le Sacre du Printemps, och Maurice Ravels orkesterarrangemang av Pictures at an Exhibition av Modest Mussorgsky omfattar också Wagner-tuban. Idag kan några av dessa stycken framföras med en eufonium som tar Wagners tuba-stämma.
Wagner-tuban har fyra roterande ventiler. I Bb Wagner-tuban sänker en av ventilerna stigningen med en fjärdedel. På instrumentet inmatat F, sänker samma vale tonhöjden med en femtedel. Musik för båda typerna av Wagner-tuba är transponerad, och Bb-tubas låter en dursekund lägre än de skrivna tonhöjderna, medan F-tubas låter en perfekt femtedel lägre.
Hornister används vanligtvis för att spela Wagner-tuban, som använder ett hornmunstycke och har sina ventiler som manövreras av vänster hand, som det franska hornet, inte den högra handen, som de andra tuborna. Till skillnad från hornet används den högra handen aldrig för att stoppa Wagner-tuban, men en stum kan användas, till stor del för att minska volymen. Det är värt att notera att det är svårare att uppnå korrekt intonation med Wagner-tuban än med det franska hornet.