En utlåningsgrad är ett mått som används i bankvärlden för att beräkna andelen av en banks inlåningsbas som den gör tillgänglig i form av lån. Lagar i vissa nationer och regioner sätter gränser för kredit-till-inlåning-kvoten för banker och andra finansiella institutioner. I många fall begränsar statliga tillsynsmyndigheter dessa kvoter från fall till fall.
Huvuddelen av en banks intäkter genereras genom låneproduktion. Banker samlar in pengar genom att gå med på att betala ränta till inlåningskontoinnehavare. En del av de insatta medlen lånas sedan ut till konsument- och företagslåntagare i form av bolån, fordonslån och andra typer av kreditprodukter. Marginalen mellan den ränta banken betalar till insättarna och den ränta den tar på lån representerar bankens vinst. Därför, ju högre en banks utlåningsgrad, desto mer pengar kan den tjäna i form av utlåningsintäkter.
Under svåra lågkonjunkturer faller ett stort antal konsument- och företagslåntagare in på sina skulder. Banker kan kompensera en del av dessa förluster med intäkter från andra lån. Trots det kan utbredda fallissemang i vissa fall lämna en bank i en situation där den saknar tillräckligt med kontanter för att tillåta sina insättare att ta ut sina pengar. Sådana banker är tekniskt insolventa och kan stängas av statliga tillsynsmyndigheter; i detta fall förlorar insättare vanligtvis sina medel. För att minska fall av bankinsolvens begränsar tillsynsmyndigheter i många länder förhållandet mellan lån och inlåning så att en bank alltid har en viss summa kontanter till hands.
Medan lagar i vissa länder begränsar utlåningskvoterna, tvingar lagar i andra länder banker att låna ut pengar. Banker spelar en avgörande roll i en nations ekonomi och om banker vägrar att låna ut pengar kommer företag och konsumenter att sakna medel för att köpa varor, vilket i slutändan kväver den ekonomiska tillväxten. För att förhindra banker från att investera i andra inkomstgenererande tillgångar än lån, har statliga tillsynsmyndigheter i många länder befogenheter att bedöma påföljder mot banker om utlåningskvoten faller under vissa nivåer. Därför är banker i många länder skyldiga att hålla sin utlåningsgrad på en målnivå som överstiger minimikravet, men håller sig under den högsta tillåtna nivån.
Försumliga lån påverkar ofta mindre institut mer allvarligt än stora, eftersom ju färre lånekunder en bank har, desto större påverkan har varje fallissemang på bankens balansräkning. Istället för att införa branschövergripande gränser för inlåningskvoter, har tillsynsmyndigheter i många länder befogenhet att tilldela minimi- och maximikvoter från fall till fall. Tillsynsmyndigheter kan sänka utlåningsgraden för den bank som redan har upplevt ett stort antal fallissemang. Omvänt kan tillsynsmyndigheter lätta på utlåningsrestriktioner hos banker med konservativa emissionsstandarder och minimala fallissemang.