I vid bemärkelse gäller uttrycket ”utländsk arbetstagare” varje person som arbetar eller har en karriär i ett land där han inte är medborgare. Det finns vanligtvis två typer av utländsk arbetskraft: yrkesarbetare och migrerande arbetstagare. Kvalificerade arbetare är de som integreras i det främmande samhället som professionella. De kan vara läkare, advokater och affärsmän som har lyckats bo och arbeta utomlands, men som behåller sitt födelsemedborgarskap. Migrantarbetare eller gästarbetare, å andra sidan, är de som kommer in i ett land, antingen säsongsmässigt eller för en kortare period, och söker arbete inom yrken: lantarbetare, kökspersonal och gästfrihet bland dem.
Olika länder fäster olika konnotationer till beteckningen ”utländsk arbetare”. FN:s ”konvention om skydd av rättigheterna för alla migrerande arbetare och medlemmar av deras familjer” stadgar att ”utländsk arbetare” och ”migrerande arbetstagare” är synonyma och förtjänar samma rättigheter och skydd enligt lag. Alla länder har dock inte ratificerat konventionen. På de flesta ställen skiljer man mellan utländska arbetare som uppfattas komma in i landet för att tillföra intellektuellt värde, och de som uppfattas komma in enbart för att skicka hem pengar.
Utländska arbetstagare som vill göra karriärer utomlands kan ofta ansöka enligt gällande immigrationslagstiftning om att klassas som permanent bosatta. Fastboende har många av medborgarnas rättigheter och brukar anses vara värdefulla bidragsgivare till samhället. Även icke-fasta utländska arbetstagare har rättigheter under vissa omständigheter. Företag med globala kontor kommer ibland att blanda sin personal tillfälligt, till exempel genom att tilldela chefer från ett nationellt kontor att övervaka verksamheten på ett annat. I den här typen av situationer beviljas den besökande chefen vanligtvis ett arbetsvisum för förlängd vistelse, vars villkor fastställs i nationell lag.
Varken USA eller Storbritannien har anslutit sig till FN:s migrantarbetarkonvention. I dessa och andra länder görs vanligen skillnad på en utbildad utländsk arbetstagare och en så kallad ”outbildad” migrantarbetare. Migrantarbetare, även ibland kallade gästarbetare, är utlänningar som vanligtvis går in i ett samhälle längst ner. De är lantarbetare, restauranghjälp och hotellpigor; de letar efter vilket arbete som helst som är tillgängligt, inte bara arbete inom deras expertsektor.
Särskilt för lantarbetare är arbetet ofta säsongsbetonat, och arbetare reser vanligtvis från plats till plats och följer efter jobb. Medan en utländsk arbetare som kommer in för en karriärs skull sannolikt kommer med sin familj, egen mark och deltar i samhället, är en utländsk arbetare som är arbetare ofta utomlands isolerad, har inte en fast inkomst och oftare än inte skickar nästan alla pengar han tjänar hem. Migrerande arbetstagare är vanligtvis inte berättigade till permanent uppehållstillstånd, och ibland är de inte lagligt tillåtna att vara i ett främmande land alls.
Icke desto mindre ses ofta den migrerande utländska arbetstagarens arbete som väsentligt. I länder som har brist på arbetskraft för många grundläggande uppgifter utför migrerande arbetstagare tjänster som behövs, men som annars skulle lämnas ogjort. Länder som USA och Kanada har begränsade incitament för att behålla tjänsterna från tillfälliga migrerande utländska arbetstagare. I Europeiska unionen tillåter den fria rörligheten mellan medlemsländerna mänsklig migration över gränserna för alla slags arbete, tillfälligt eller permanent.