En viktig beräkning som används av marknaden för att avgöra om ett företag eller en fond fungerar effektivt och lönsamt är kostnadsförhållandet. I en affärsmiljö är kostnadskvoten en jämförelse mellan olika kostnader och nettoomsättningen. I en värdepappersfond är detta en årlig beräkning som visar hur stor procent av fondens värde som förbrukas av förvaltningskostnader.
En kostnadskvot för ett företag kan beräknas med hjälp av totala utgifter dividerat med total nettoomsättning för att få en övergripande bild av lönsamheten. Dessutom görs i allmänhet flera separata beräkningar för särskilda kostnader eller grupper av kostnader. Dessa används av ledningen för att avgöra om vissa avdelningar eller kostnader hanteras effektivt. Till exempel kan ett företag beräkna en kostnadsförsäljningskvot genom att dividera försäljningskostnaden med den totala försäljningen. Andra vanliga jämförelser är försäljningskostnader och administrationskostnader.
En driftskostnadsprocent beräknas också årligen för hyresfastigheter. Detta beräknas genom att dela driftskostnaderna med bruttohyresintäkterna. Investerare tittar ofta på detta nummer för att avgöra om fastigheten förvaltas effektivt.
Beräkningen som används för fonder är en förvaltningskostnadskvot (MER). Driftskostnader inkluderar arvoden för fondförvaltaren eller rådgivaren, advokatarvoden, redovisning, revision, vårdnad, andra administrativa kostnader och 12b-1-arvoden. 12b-1-avgifter är marknadsföringskostnader som fonden ådragit sig till marknadsandelar till investerare. Kostnaderna läggs samman och divideras sedan med medelvärdet av fondens tillgångar. Utgifterna dras sedan av från fondvärdet för att fastställa avkastningen till investeraren.
Den genomsnittliga MER för en fond är 1.5%. Aktivt förvaltade fonder som är specialiserade på en viss sektor av marknaden tenderar att ha högre kostnader, medan indexfonder, som kräver mindre uppmärksamhet från ledningen, har lägre kostnader. Beräkningen inkluderar dock inte alla kostnader för investeraren, eftersom den inte inkluderar någon av försäljningsavgifterna, så kallade laster, eller inlösenavgifter. Förhandsladdade fonder tar ut en förskottsavgift, ibland 2 % av de totala investeringsdollarna, i utbyte mot lägre årliga kostnadsförhållande. No-load-fonder tar inte ut en initial avgift och utvärderar de fulla årliga kostnaderna mot avkastning.
Innan en konsument investerar i en värdepappersfond bör en konsument noggrant undersöka fondernas administrativa kostnader. MER publiceras i fondprospektet samt i större tidningar och finanswebbplatser. Om en fond har en kostnadskvot på 1.8 % och visar en värdeökning på 5 %, blir avkastningen till investeraren endast 3.2 %. Det är viktigt att komma ihåg att utgifterna dras av från fondvärdet oavsett om fonden redovisat vinst eller förlust för året eller inte.
Att undersöka kostnaderna och intäkterna på olika fonder är också viktigt för att avgöra om det är mer lönsamt att betala en avgift för en förhandsladdad fond, eller att köpa en tomgångsfond med en större årlig kostnadskvot. En historik över tidigare resultat kan vara en indikator på hur höga förvaltningskostnaderna bör vara i framtiden. En annan faktor att tänka på är hur länge en investerare avser att behålla sina pengar i fonden. Om investeringen förväntas vara kortsiktig, kommer han troligen inte att få tillbaka den initiala avgiften på en förhandsladdad fond. För långsiktiga investeringar kan det motsatta vara sant.