En transfemoral amputation är en amputation av nedre extremiteter som görs genom att skära igenom lårbenet, det stora benet i överbenet. Det är också känt som en amputation ovanför knäet, och den exakta höjden på amputationen varierar beroende på fallet. När man förbereder sig för en transfemoral amputation tar läkaren lite tid på sig att planera i förväg och väljer den optimala positionen för patientens framtida förmåga att balansera och använda en protes utan att kompromissa med kvaliteten på den medicinska vården. Denna amputation är utmanande att anpassa sig till, eftersom förlusten av knäleden gör det svårare att lära sig gå igen, och upplevelsen kan vara känslomässigt traumatisk.
Amputation rekommenderas när andra metoder för behandling av ett tillstånd som involverar benet inte har varit framgångsrika. Några potentiella orsaker till att behöva amputera inkluderar allvarliga trauman, infektioner och kärlsjukdomar. Om en transfemoral amputation är indikerad, kommer vanligtvis ett möte med patienten att hållas först, om möjligt, för att prata om ingreppet och ge patienten lite information om tillfrisknandet. I operationssalen kartläggs amputationen noggrant, där kirurgen ritar och skär hudflikar för att täcka stubben innan man försiktigt skär igenom strukturerna i benet. Operationsplatsen stängs och patienten flyttas till återhämtning.
Smärtnivåerna är ofta mycket höga efter en transfemoral amputation. Patienter kan också uppleva ett fenomen som kallas fantomsmärta, där nerver skickar signaler från extremiteten som om den fortfarande är där. Återhämtning innebär att regelbundet byta bandage och inspektera platsen, där patienten initialt använder rullstolar och kryckor för rörlighet. När platsen är läkt kan anpassningen av en protes påbörjas och patienten kan läras att gå igen.
Studier på personer med transfemorala amputationer har visat att de lägger mer energi på att gå än personer med amputationer under knäet och individer med båda benen intakta. Under återhämtningen kan detta leda till att tröttheten snabbt börjar när patienten lär sig att gå och anpassar vanor för att anpassa sig till lemförlusten. Vid dubbla amputerade kan återhämtningsperioden vara lång då patienten utvecklar anpassningar och nya livskunskaper.
Historiskt sett har amputation ansetts vara ett misslyckande i behandlingen av läkare. Amputerade och några medlemmar av det medicinska samfundet har stött tillbaka på denna attityd, vilket tyder på att det kan vara skadligt för mental hälsa för patienter, såväl som läkare. Dessa människor hävdar att transfemoral amputation inte är ett misslyckande i behandlingen, utan ett mycket legitimt och lämpligt behandlingsalternativ för vissa typer av medicinska tillstånd. Borttagning av en sjuk lem kan hjälpa patienter att njuta av ett långt, hälsosamt liv utan smärta och komplikationer.