En traditionell läroplan är en pedagogisk läroplan som följer fastställda riktlinjer och praxis. Denna term kan syfta både på en läroplan som helhet, som i den uppsättning kurser som studenterna måste läsa för att ta examen och i vilken ordning de presenteras, och till läroplanen i form av innehållet som lärs ut i en enskild klass. Denna läroplan kritiseras ibland för att vara för snäv, och ett antal yrkesverksamma inom utbildning har utvecklat alternativa utbildningsmetoder, eller förslag för att lära ut en traditionell läroplan på ett mer utökat sätt.
I betydelsen en hel läroplan inkluderar en traditionell läroplan kärnämnen och valfria. Kärnämnen inkluderar vanligtvis ämnen som matematik, naturvetenskap, historia och engelska. Studenter kan också ta kurser i samhällsvetenskap och kan utöka sin läroplan med ämnen som konst, främmande språk, musik, skådespeleri och så vidare. Läroplanen är utformad på ett progressivt sätt, där varje nivå är något mer utmanande än den förra, vilket kräver att eleverna bygger färdigheter och använder dem som sitt arbete genom läroplanen.
I ett enskilt klassrum innebär den traditionella läroplanen presentation av information i form av block eller enheter som delas upp i mindre informationsenheter och presenteras av läraren för eleverna. Traditionellt uppmuntras utbyte mellan elever och lärare mindre, och underlättande av klassdiskussioner är inte heller en del av denna läroplan. Dessa ses som brister av vissa pedagoger, som anser att eleverna är mer benägna att utveckla kritiskt tänkande och att internalisera och tillämpa informationen om de har diskussioner med klassen, presenterar projekt som gör att de kan utöka materialet och så vidare. Sådana aktiviteter accepteras i allt högre grad i läroplaner runt om i världen.
Den traditionella läroplanen kan också vara starkt standardbaserad, med tester som används för att mäta prestationer och framsteg. Denna praxis har också kritiserats av utbildningar, eftersom standardbaserade läroplaner kan anta ett ”lära till provet”-format där eleverna får information som hjälper dem att klara ett prov, men inte nödvändigtvis med information som de kan använda. Till exempel kan matematikundervisning vara mycket baserad på att lära sig formler och sätt att göra matematik på, men inte på att utveckla matematiska färdigheter som kan vara användbara i det verkliga livet.