Superjättar är stjärnor med mellan 10 och 70 solmassor. De är bland de mest massiva stjärnorna som är kända, belägna överst i Hertzsprung-Russell-diagrammet, som kartlägger stjärnans ljusstyrka mot spektraltyp. Som de flesta andra stjärntyper finns superjättar i alla färger: röda superjättar, blå superjättar, gula superjättar etc. De lever snabbt (10-50 miljoner år) och dör hårt (bildar ett svart hål eller neutronstjärna efter en supernova).
Stjärnor som är ännu mer massiva än superjättar, i intervallet 70 till 120 solmassor, kallas hyperjättar. Stjärnor som är mycket mer massiva än 120 solmassor kan inte existera eftersom de blåser isär sig själva med kärnreaktioner innan de kan bildas helt. Ju mer massiv en stjärna är, desto intensivare är dess solvind, och desto mer av sin massa förlorar den. De kortlivade och mycket massiva superjättestjärnorna Wolf-Rayet är de mest intensiva kosmiska gejsrar som är kända, och skjuter ut 10-3 % av sin massa i det interstellära mediet varje år med hastigheter på upp till 2000 km/s.
Eftersom de bara varar 10-50 miljoner år, tenderar superjättar att hittas i relativt unga kosmiska strukturer som öppna kluster, spiralgalaxernas armar och i oregelbundna galaxer. De finns sällan i elliptiska galaxer som främst innehåller gamla stjärnor. Vår sol, mycket mindre massiv än en superjätte, förväntas ha en total livslängd på cirka 9 miljarder år innan den förvandlas till en röd jätte, som är mindre massiv än en superjätte men fortfarande mycket stor i diameter.
Superjättar tenderar att ha radier cirka 30 till 500 gånger större än solen, men ibland så enorma som 1000 gånger större och över, som i fallet med VY Canis Majoris och VV Cephei. Sammantaget är jättestjärnor uppdelade i kategorierna jätte, superjätte och hyperjätte. Var och en har distinkta vägar för stjärnutveckling. Ju mer massiv en stjärna är, desto kortare lever den, och desto mer sannolikt är det att den slutligen kollapsar till ett svart hål.