Termen straight play används för att skilja mellan två typer av teaterproduktioner, en musikal och en icke-musikal. En rak pjäs är ett teaterstycke som inte är en musikal utan förlitar sig på det talade ordet för att berätta historien. Den här typen av lek förflyttar berättelsen genom talad dialog, i motsats till sång och dans. Dessa två konstformer betraktas båda som pjäser, men presenteras vanligtvis i helt olika stilar. I en rak pjäs utspelar sig dramat eller komedin ofta främst genom samtal mellan karaktärer medan en musikal kanske inte har någon dialog alls.
Det finns många typer av raka pjäser, de kan vara i full längd, vanligtvis två eller tre akter, eller kortare – en enakt. I ett fullängdsspel är handlingen uppdelad i akter, och det kan bli ett uppehåll. En enaktare tenderar att vara mycket kortare och framförs ofta som en del av en festival eller kväll med korta pjäser. Det finns till och med minispel, som kan vara fem eller tio minuter långa som faller inom denna kategori.
Den här typen av pjäs kan också delas in i två olika kategorier: en komedi eller ett drama, men det finns också variationer, som komiska dramer. En komedi kommer att berätta en lättsam historia medan ett drama vanligtvis tar ett mer allvarligt ämne. Även om ibland en dramatiker kommer att smälta samman de två genrerna för att skapa ett teaterstycke som kan framkalla starka känslor hos publiken, omväxlande med vågor av skratt. Det finns också experimentella pjäser som anses vara raka pjäser. De kan innehålla ovanligt språk, karaktärer eller specialeffekter för att berätta historien.
Några exempel på raka pjäser är: ”A Streetcar Named Desire” av Tennessee Williams, ”Long Day’s Journey Into Night” av Eugene O’Neill och ”A Lie of the Mind” av Sam Shepard. Raka spel kan vara svårare att få fram, särskilt på Broadway, eftersom de tenderar att vara svårare att marknadsföra till en publik. Ofta dras teaterbesökare till ren underhållning, vilket gör musikaler mer lukrativa i biljettkassan. Även om en rak pjäs kan ha musik i sig, är musiken mer en anordning för att skapa stämning eller atmosfär, istället för ett sätt att berätta historien. Den här typen av pjäs utmanar ofta publiken och kräver mer lyssnande och tänkande, i motsats till att vara underhållande i några timmar.