En snorkel är ett andningsrör som gör att en simmare som simmar längs vattenytan kan andas normalt, trots att simmarens ansikte är precis under ytan och kikar ner i vattnet.
Tidigare var en traditionell design för snorklar ett U-format rör med ena sidan av U:et mycket längre än den andra. Den korta änden hade ett munstycke, medan den långa änden sträckte sig över vattenytan som periskopet på en ubåt.
Dagens design är mycket mer exotisk och dessutom bekvämare. U-formen i botten har rätats ut med ett munstycke som helt enkelt sticker ut från huvudkroppen. Under munstycket finns en tömningsventil som används för att rensa röret med vatten.
Innovation har också skett i nacken på snorkeln. Vissa har ett delat rör med en aortaklaff för att separera död luft, eller utandningsluft, från frisk luft. Utandad luft färdas ut genom det ena röret, medan frisk luft dras in genom det andra. Båda rören är inbäddade i en enda hals.
Olika kepsdesigner kan avskräcka ytvatten från att komma in i snorkeln, men om du inte har en torr snorkel måste du ibland tömma andningsröret med vatten. Detta görs normalt genom att trycka en luftskur genom röret för att rensa det, även om vissa modeller har avluftningsventiler som kan aktiveras manuellt för att bli av med vattnet.
Kort sagt, det finns tre grundläggande snorkeldesigner:
Rensa snorklar, som lätt fylls med vatten och måste rensas ofta när de används.
Halvtorra snorklar, som har en deflektorkåpa utformad för att hindra vatten från att komma in, men som fortfarande behöver tömmas då och då.
Torrsnorklar, som har en kepsdesign som stängs automatiskt när den är nedsänkt och sedan öppnas när den bryter ytan. Dessa ska inte behöva rensas.
Innovationer slutar inte med utrensning. Om du vill lyssna på några låtar medan du snorklar, finns det till och med en modell med en inbyggd FM-radiomottagare som sänder ljud direkt till innerörat.
Namnet ”snorkel” kommer från en andningsslang som användes på andra världskrigets U-båtar för att leda luft under ytan för att mata ubåtarna. Men historien finner omnämnande av andningsrör så långt tillbaka som 4-talet f.Kr. i Aristoteles verk; 320 AD Kina från Pao Plw Tzu; och i Leonardo da Vincis anteckningsböcker från 1488 som innehåller illustrationer av den nu välbekanta U-formen. Så även om innovationerna vi åtnjuter idag är moderna, är viljan att andas under havet helt klart en uråldrig sådan.