En av utmaningarna med cancerbehandling är hur man förstör maligna tumörer utan att skada friska celler. En ny metod som visar mycket lovande för att åstadkomma detta använder sig av en självmordsgen. En självmordsgen är en gen som gör att en cell dödar sig själv genom apoptos eller programmerad celldöd (PCD). PCD är en serie biokemiska händelser som gör att cellmembranet löses upp, cellen krymper och kärnan och DNA fragmenteras. Processen tillhandahåller också kroppens sanering av cellrester.
Det finns för närvarande två metoder för självmordsgenterapi som används. Genriktad enzym-prodrug terapi (GDEPT) använder en gen som tas från cancercellen och sedan modifieras med andra gener för att bilda enzymer som är ofarliga för friska celler. Detta främmande enzym sätts in i tumörcellerna där det frisätter en prodrug, som är en liten molekyl som är ofarlig för friska celler, men destruktiv för cancerceller. Den modifierade självmordsgenen omvandlar den icke-toxiska prodrogen till en cellgift.
Den andra metoden för självmordsgenterapi kallas virusriktad enzym-prodrug-terapi. Detta använder ett virus, såsom herpes simplex eller förkylningsvirus, som bärare, eller vektor, för att leverera de modifierade generna till cancercellerna. En studie som genomförs av Methodist Neurological Institute i Texas kommer att använda herpesvirus för att leverera självmordsgener till hjärntumörer. Patienterna kommer att ges Valtrex, ett läkemedel som används för att behandla herpesviruset. Självmordsgenerna förväntas bryta ner tumörcellerna i en sådan grad, än när läkemedlet behandlar herpesbäraren ska cellen förstöras.
Självmordsgenterapi förväntas inte nödvändigtvis helt eliminera behovet av kemoterapi och strålbehandling för alla cancertumörer. Skadan som åsamkas tumörcellerna gör dem dock mer mottagliga för kemoterapi eller strålning. Detta tillvägagångssätt har redan visat sig effektivt mot prostatacancer och cancer i urinblåsan. Tillämpningen av självmordsgenterapi utökas även till flera andra cancerformer.
Cancerpatienter upplever ofta ett deprimerat immunförsvar, så de kan drabbas av vissa biverkningar av användningen av ett virus som tillförselmedel. Experiment har utförts med användning av en polymer som en alternativ bärare. En polymer är ett biomaterial som härmar ett virus, men som är säkrare som leveransmedel. Detta har också visat sig vara effektivt med cancer i urinblåsan och prostatacancer.
Förekomsten av en annan typ av självmordsgen undersöks också som en möjlig förklaring till de högre självmordsfallen i vissa familjer. Medan de flesta psykiatriker tror att självmord kan ha flera orsaksfaktorer, finns det en tendens till ett högre självmord bland närstående och i vissa geografiska regioner. Till exempel är självmordsfrekvensen i Ungern och Finland högre än i något annat rapporterande land.
En 20-årig kanadensisk studie av patienter som behandlades för depression upptäckte att patienter med en mutation av serotonin-2-genen (5-HT2A) löpte dubbelt så stor risk att försöka begå självmord som patienter utan denna genetiska skillnad. Patienterna med serotoninmutationen hade ett överflöd av receptorer, vilket resulterade i en felaktig absorption av serotonin. Studier har också visat att patienter med varianter av två gener, GRIK2 och GRIA3, var mer benägna än andra patienter att försöka begå självmord medan de tog vissa antidepressiva medel.