En rymdfontän är en hypotetisk aktiv struktur som skulle använda rörelsemängden från en ström av projektiler för att hålla en struktur uppe. Eftersom en rymdfontän skulle behöva vara hundratals eller tusentals kilometer hög, kallas den för en megastruktur, och kostnaden för dess konstruktion skulle vara oöverkomlig åtminstone under de kommande decennierna.
I motsats till en rymdhiss, som använder draghållfasthet för att hålla sig uppe, skulle en rymdfontäns upphängning vara samma sätt som en hypotetisk frisbee som spärras av en ström av vatten från en slang skulle använda. För en rymdfontän skulle projektilströmmen behöva inneslutas i ett vakuum för att förhindra massiv kraftförlust. Vakuumet skulle inneslutas av ett rör som använder magnetisk levitation för att förbli frikopplad från projektilströmmen. Av denna anledning använder en av de enda seriösa studierna av en rymdfontän ett kontinuerligt, segmenterat järnband bara 2 tum (5 cm) i diameter som projektilström.
Trots den initiala energiinvesteringen som krävs för att få igång projektilströmmen, håller rymdfontänen i slutändan mer lovande än rymdhissen eftersom dess höjd inte skulle begränsas av materialets draghållfasthet. Exotiska material som kolnanorör skulle inte vara nödvändiga för att hålla tornet högt – konventionella material skulle räcka.
En rymdfontän har alternativt föreställts som en enorm slinga eller som ett enda torn med två vägar för inkommande och utgående pellets. I ett torn skulle pellets bromsas när de nådde toppen av elektromagnetiska draganordningar som skulle skörda energi från de accelererade föremålen. Sedan skulle de återvända till jordens yta genom gravitationen, där en del av deras rörelsemängd återigen skulle skördas. Energin som erhålls genom denna process skulle sedan användas för att driva en massdrivare som återigen skjuter upp pelletsen upp i rymden, där de överför fart till en flytande plattform och återupptar processen igen.
Konstruktionsmetoden skulle också variera från rymdhissen. Istället för att byggas från rymden och neråt, skulle tornet byggas stegvis från grunden. För en slinga skulle ett extremt långt ihåligt rör börja vila på jordens yta. Sedan skulle projektilströmmen starta långsamt, med pellets som matades in i röret i en liten lutning uppåt, vilket fick röret att sakta men säkert stiga från jordens yta. Så småningom skulle slingans spets nå ut i rymden. För ett torn skulle även en sluten slinga användas, men de utgående och inkommande bäckarna skulle ligga bredvid varandra.
Strömförsörjningen och projektilströmmarna för alla rymdfontäner skulle behöva vara överflödiga. Om slingan gick sönder och projektilerna frigjordes kan en enorm katastrof inträffa. En rymdfontänslinga som faller mot marken vid återinträdeshastigheter skulle likna att surra jorden med en enorm slaga.