Termen rondo syftar vanligtvis på den klassiska rondon, som är en form för en sats inom ett större musikaliskt verk. Den kännetecknas av en huvudsektion som används både för att börja och avsluta satsen och som upprepas växelvis med en eller flera andra kontrasterande sektioner. Det är ofta ABABA, ABACA eller ABACABA.
Rondon hade sina rötter i 17-talets franska rondeau som utövades av Jean Baptiste Lully, François Couperin och Jean Philippe Rameau. Lully utvecklade rondeau i genrerna opera och balett, medan Couperin fokuserade på det för cembalo. Rameau – även fokuserad på cembaloverk – både standardiserade formen och utvecklade en ternär version som representeras av ABA CDC ABA.
Under den klassiska perioden kom rondon att användas i andra satsen eller finalen av en större komposition, såsom en sonat eller serenad. I konserter var det standardvalet av form för finalen. En variant som kombinerade den med aspekter av sonatformen och kom att kallas sonata-rondo gjorde också sitt framträdande under denna tid.
Efter att ha börjat använda formen på 1770-talet använde Franz Josef Haydn rondos i sina pianotrior, stråkkvartetter och symfonier. Ett exempel är ”zigenarrondon” från Haydns pianotrio i G. Mozart använde en som sista sats i sin serenad ”Eine Kleine Nachtmusik”, såväl som i ett antal konserter. Hans ”Rondo Alla Turca” avslutar sin Piano Sonata 11, och Figaros rondo ”Non più andrai” avslutar akt I av operan Le Nozze di Figaro, Figaros bröllop på engelska. Beethoven använder sonaten-rondon i så omfattande verk som sin första symfoni, pianosonaten i c-moll, op. 13, ”Pathetique” och ”Rondo à Capriccio” Op. 129 i G-dur, ”Rage Over a Lost Penny”.
Rondon kom också att användas som en separat form. Exempel inkluderar Frederic Chopins första publicerade verk, hans Op. 1, Franz Liszts Rondeau fantastique och Felix Mendelssohns Rondo capriccioso för piano, op. 14.
Allt eftersom tiden gick minskade användningen av rondon. Ändå kan man fortfarande hitta exempel i slutet av 19- och 20-talet, till exempel Gustav Mahlers femte symfoni, Bela Bartóks ”Tre rondos på folktoner”, Igor Stravinskys Konsert i D för stråkar och Richard Strauss Till Eulenspiegels lustige Streiche nach alter Schelmenweise, i Rondeau-form — kallad Till Eulenspiegel’s Merry Pranks, efter Old Rogue’s Tale, Set in Rondo Form, på engelska.