En riskjusterad avkastning är det numeriska värdet av en riskbedömningskalkyl som tillämpas på en investering. Den avkastning som en investering ger jämförs med investeringens risk, vilket resulterar i ett förhållande. Den riskjusterade avkastningen kan tillämpas på enskilda värdepapper, en portfölj av värdepapper eller en fond. Olika former av riskmätning ger investerare olika metoder för att utvärdera den riskjusterade avkastningen.
Analys av investeringars resultat baseras vanligtvis på avkastningen på investeringen (ROI). ROI är ett enkelt prestandaförhållande som används för att utvärdera effektiviteten av en investering. Den snabba och enkla ROI-metoden tar inte hänsyn till mängden risk som antas för att skapa vinsten. Risk är den viktigaste faktorn vid handel på finansiella marknader.
Mer riskfyllda investeringar tenderar att ge större vinster eller förluster, medan investeringar med mindre risk ger mindre vinster. Investeringar med en teoretisk risk på noll, såsom amerikanska statsskuldväxlar, ger den minsta avkastningen. Att jämföra investeringar med en riskjusterad avkastningsmetod hjälper investeraren att avgöra vilken investering som är mer lämpad för syfte och risktolerans.
Riskjusterad avkastning på kapital (RAROC) är en grundläggande formel som tar hänsyn till riskvariabeln. Det ger ett användbart sätt att jämföra olika investeringar med olika risknivåer. Den rationella investeraren som jämför två investeringar med samma avkastning skulle välja den med lägst risk. För att investeraren ska ta mer risk måste investeringen ge ett relativt sett högre risk/avkastningsförhållande.
Sharpe-kvoten, utvecklad av William F. Sharpe, indikerar huruvida resultatet av en investering är resultatet av att man tar överrisk. Olika marknadsförhållanden, såsom en stark tjurmarknad, kan ge starka vinster. Samma investering under olika marknadsförhållanden kan ge olika resultat. Frågan är om investeringen ger en stor vinst på grund av slumpmässiga händelser eller kloka investeringsbeslut.
Variationer av Sharpe-kvoten använder olika volatilitetsvariabler för att förfina analysen av marknadsförhållanden. Sådana formler inkluderar Treynor-förhållandet, Sortino-förhållandet och det modifierade Sharpe-förhållandet. Dessa variationer använder statistiska mätningar som standardavvikelse, r-kvadrat och beta. Jämförelser med den riskfria räntan och benchmarkavkastningen används för att fastställa kvaliteten på investeringen.
Alla riskjusterade avkastningsmetoder är flitigt använda men fortfarande teoretiska till sin natur. Om den perfekta formeln utvecklades skulle det inte finnas något behov av diskretion, och alla investeringar skulle vara svarta eller vita. Dessa analysmetoder används bäst när man jämför en investering med relevanta marknadsriktmärken. Kanske kommer nästa formel att ge ett förhållande som jämför förhållanden.