En appositiv är ett identifierande ord eller en fras som följer efter ett substantiv. Dessa fraser ger lyssnaren eller läsaren ytterligare information om det föregående substantivet som substantivet i sig inte ger. Appositiv finns på de flesta språk, eftersom varje modernt språk har substantiv, men sättet på vilket appositiv passar in i en mening kan variera beroende på språk. På engelska måste vissa appositiv vara åtskilda med kommatecken, medan andra inte behöver extra interpunktion.
Även om de modifierar substantiv, består appositiv faktiskt av substantiv och substantivfraser. Dessa ord och fraser är vanligtvis oväsentliga eftersom meningen vanligtvis kan stå på egen hand utan dem. Syftet med en appositiv är helt enkelt att ge läsaren eller lyssnaren mer omfattande information. Till exempel, i meningen, ”Min systers bästa vän, Mary, gick till doktorn”, är det appositiva ”Mary” och ”bästa vän” är substantivfrasen som ”Mary” beskriver. Meningen är helt vettig även utan införandet av en appositiv, men att lägga till egennamnet ”Mary” ger läsaren mer information om identiteten på ämnet i fråga.
Inom det engelska språket kommer de flesta appositiva efter substantiven de identifierar. Samma appositiv kan dock vanligtvis placeras före den identifierade termen. Även om denna praxis fortfarande är grammatiskt korrekt, placerar engelska som modersmål sällan appositiv före det identifierade substantivet under tillfälliga samtal.
I meningen, ”George Washington, den första presidenten i Amerikas förenta stater, avlade sin ed den 30 april 1789,” är ”George Washington” ämnessubstantivet och ”Amerikas förenta staters första president” är den appositiva frasen. En person kan också skriva: ”Den första presidenten i USA, George Washington avlade sin ed den 30 april 1789.” Substansnamnet och appositivt förblir desamma i båda fallen, och båda meningarna är tekniskt grammatiskt korrekta. De flesta talare skulle dock använda den förra fraseringen snarare än den senare.
Appositiv skiljer sig nästan alltid från resten av meningen med kommatecken, men vissa appositiv behöver inte den extra interpunktionen. Om den beskrivande frasen ger onödig information måste skribenten separera frasen från resten av meningen med kommatecken. Å andra sidan, om den beskrivande frasen ger nödvändig information, behövs inga kommatecken.
Till exempel, i meningen ”Billy spelade baseball med sin vän Robert”, är ”vän” substantivet som identifieras och ”Robert” är appositiv. Förutsatt att Billy har mer än en vän, måste författaren identifiera vännen i fråga för att låta läsaren veta vilken vän Billy spelade med. Som ett resultat behövs inget kommatecken. Om meningen lyder: ”Billy spelade baseboll med sin bästa vän, Robert”, är namnet på vännen inte längre viktig information på grund av det faktum att Billy bara har en bästa vän. Således vet läsaren redan vem författaren syftar på, även utan namnet, och det identifierande substantivet måste förskjutas med ett kommatecken.