En planekonomi är ett ekonomiskt system där ekonomiska beslut relaterade till allokering av resurser, produktion, investeringar och prissättning är under kontroll av regeringen eller något annat auktoritativt organ. På 20-talet trodde man allmänt att en centralt planerad ekonomi skulle göra ett bättre jobb än en oplanerad ekonomi för att tillgodose människornas behov utan att underordna dessa behov osäkerheterna och konjunkturcyklerna i en fri marknadsekonomi. En planekonomi kännetecknas av statlig kontroll över produktionsmedlen, även om det faktiska ägandet är privat. Däremot, i en kommandoekonomi, en mer tvångsmässig typ av en planekonomi, ägs produktionsmedlen nästan uteslutande av staten.
De beslut som krävs i ekonomisk planering är svåra att nå i en demokratisk stat på grund av de många konkurrerande intressena. De flesta planekonomier har därför i allmänhet endast funnits där regeringsformen är en oligarki eller en diktatur, såsom fd Sovjetunionen, och i Indien före 1991. Kina, en annan stor diktatur, hade en kommandoekonomi fram till 1978, då det började tillåta privat ägande av småföretag med en viss grad av självständighet i beslutsfattandet.
Det finns flera fördelar med planerade ekonomier, främst statens förmåga att påtvinga stabilitet på ibland instabila fria marknader. I en sådan ekonomi befrias tillverkningsföretag från trycket att tjäna intäkter och vinster för att fortsätta sin verksamhet. De kan därför behålla sin arbetskraft sysselsatta och tillhandahålla en marknad för de råvaror de förbrukar i sin produktion.
En annan fördel med en centralt planerad ekonomi är möjligheten att säkerställa produktion av ”sociala varor” — varor och tjänster som anses nödvändiga, även om de inte är särskilt lönsamma. Dessa kan innefatta låginkomstboende och ”särläkemedel”. Förespråkare för central planering hävdar att i en fri marknadsekonomi skulle sådana varor inte få prioritet förrän de kunde fås att ge en större vinst, vanligtvis på konsumentens bekostnad.
Planerade ekonomier är ogenomträngliga för marknadskrafter och konjunkturcykler, vilket gör stora mål lättare att uppnå. Underutvecklade länder, till exempel, kan kräva investeringar i modernisering och industrialisering som inte skulle kunna upprätthållas i en fri marknadsekonomi.
Det finns många nackdelar med planerade nationella ekonomier. Det är nästan omöjligt att planera för allt, så när något går fel som inte har tagits i beaktande, börjar hela systemet att fungera fel. Historiskt sett tar planekonomier inte effektivt hänsyn till haverier av maskiner eller utrustning, och kännetecknas därför generellt av kronisk brist på reservdelar. Planekonomi hanterar inte detaljer väl.
En annan stor nackdel med en planekonomi är oförmågan hos planerare att förutsäga konsumentbeteende. Ekonomisk planering genomförs med målet att uppnå vissa makroekonomiska eller sociala mål, men den kan inte garantera att konsumenterna kommer att reagera som förväntat. I grund och botten har inte alla konsumenter fullt ut förbundit sig till regeringens mål och mål.
Även om planekonomi är ogenomtränglig, åtminstone i teorin, för konjunkturcykler och trycket från den fria marknaden, har de inte varit särskilt framgångsrika när det gäller att främja långsiktig ekonomisk tillväxt och konsumentnöjdhet. De stora nationer som använde ekonomisk planering under 20-talet har utvecklats till ekonomier som tillåter en betydligt större nivå av deltagande i ekonomiskt beslutsfattande av andra delar av ekonomin än regeringen. De länder som fortfarande använder ekonomisk planering är i allmänhet små och kämpar.
Även om planekonomi inte har varit särskilt framgångsrik, har ingen större nation en helt fri marknad. Istället använder de ett system för statligt inflytande av ekonomin, ibland kallat en indikativ planering eller ett blandekonomisystem. Dessa system kännetecknas av användning av statligt inflytande, skattepolitik, bidrag och subventioner för att påverka ekonomiska beslut, men i allmänhet inte tvång. Dessutom använder alla regeringar ett mer eller mindre omfattande regelsystem för att styra beteendet hos de olika komponenterna på marknaden, även om de inte kontrollerar allokeringen av resurser. Det vill säga, en regering kanske inte dikterar bilproduktion eller priser, men den kommer att diktera säkerhetsstandarder.
Medan alla regeringar rutinmässigt försöker påverka sina ekonomier av en mängd olika skäl, har dessa försök varit mest framgångsrika när de överlåter de ultimata valen till enskilda ekonomiska aktörer. De mer omfattande planerade ekonomierna som påtvingats av auktoritära regeringar har ibland varit framgångsrika på kort sikt för att uppnå ekonomisk stabilitet, men har inte segrat på lång sikt.