En patetisk felslutning tillskriver mänskliga känslor och tankeprocesser till något annat än en människa – ett föremål eller ett djur, vilket är känt som antropomorfisering. Begreppet kan gälla konstruktionen av en vetenskaplig hypotes eller beskrivningen av ett fysiskt fenomen. Det kan också hänvisa till en retorisk teknik som gör en koppling mellan olika ämnen – känslan av ilska och havet, till exempel – eller personifierar livlösa föremål. ”Patetisk felslutning” är inte en nedsättande term. ”Patetiskt” har samma rot som ”empati”, vilket betyder att fysiskt förmedla känslor till en annan.
Konceptet beskrevs ursprungligen av John Ruskin på 19-talet. I en kritik av den då utbredda praxisen att personifiera den naturliga världen, fördömde Ruskin vad han ansåg vara ett upphävande av sanningen i jakten på överfantasifulla konstnärliga uttryck. Han myntade uttrycket specifikt för att beskriva en felaktig identifiering av levande med livlösa element. När den romantiska eran fortskred blev en tendens att beskriva och betrakta världen i strikt empatiska termer populär bland dem som ägnade sig åt intellektuella sysselsättningar.
När man diskuterar vetenskaplig beskrivning indikerar ett patetiskt felslut ett logiskt misslyckande i konstruktionen av en teori eller ett teoretiskt ramverk. Även om det är mindre relevant i diskussionen om samtida vetenskaplig praxis, vacklade mycket av vetenskapen från tidigare epoker om fördelarna med att förmedla mänsklig emotionell och intellektuell kapacitet till icke-mänskliga objekt. Varje förklaring som tillskriver motiv till ett objekt engagerar sig i en patetisk felslutning.
I litterära termer är en patetisk felslutning användbar såtillvida att den hjälper till att etablera metaforiska relationer mellan objekt eller abstrakta begrepp som inte är lätta att etablera. Till exempel, i Shakespeares Macbeth, finns det många tillfällen där naturen antropomorfiseras – en ”feber” jord eller en ”oregerlig” natt – för att konstruera ett tema som visar ogillande av Macbeths övertagande av Skottlands tron. Detta ogillande görs tydligt genom jämförelsen av vad som är naturligt med konsekvenserna av att undergräva naturen. Självklart kan natten i sig inte vara ”ostyrig”. Shakespeare förlänger den patetiska villfarelsen ytterligare med profetian att Macbeth bara kommer att dödas när en skog går upp till hans slott och en man som inte är född av en kvinna anländer för att döda honom.
Den patetiska villfarelsen kan också förenkla diskussionen om abstrakta begrepp. Till exempel kan en instruktör vilja säga ”ett föremål i rörelse vill stanna i rörelse tills det påverkas av en yttre kraft.” Uppenbarligen ”vill” inte objektet någonting. Den har inga önskningar eller motiv av något slag. Men en sådan felaktighet kan hjälpa eleverna att förstå ett koncept som de inte känner till.