Alla som någonsin har hört ett knock-knock-skämt, en ”Little Mary” eller ”Tom Swifty”-berättelse, eller en ”daffynition” av ett vanligt ord, har upplevt den ibland stönande formen av humor som kallas en ordvits. Ordlekar är inte alltid tänkta att vara humoristiska, men de är tänkta att vara en smart ordlek. Ur litterär synvinkel är konsten att skapa en också känd som paronomasia, även om det ordet har fallit i onåd i modern tid. En ordvits kan konstrueras på flera olika sätt, baserat på betydelsen eller ljudet av de inblandade orden. Ord kan låta lika men har tydligt olika betydelser, som ”jeans” och ”gener”, eller de kan stavas lika men har två eller flera definitioner, som ordet ”klubba”.
Humorn för ett knock-knock-skämt beror starkt på användningen av en ordvits: ”Knock, Knock.” ”Vem är där?” ”Orange.” ”Orange vem?” ”Orange ska du släppa in mig?” Ordet orange låter väldigt likt att sammandragningen inte är det, så skämtet är homofoniskt. Andra knock-knock-skämt använder de dubbla ljuden av vanliga ord som en del av upplägget och punchline. En ordvits levereras vanligtvis utan mycket fanfar eller uppbyggnad, utan mer som ett smart skämt eller citat. Det är därför de flesta knock-knock-skämt är barmhärtigt korta.
En bra ordvits beror ofta på betydelsens dualitet som finns i många ord. I tv-programmet ”Frasier” är titelkaraktären värd för ett möte med sin något tvivelaktiga fanklubb. Hans bror Niles presenteras för gruppen, varpå han skämtar ”Efter att ha träffat er alla önskar jag typ att jag hade en klubb själv.” Humorn kommer från den dubbla betydelsen av ordet klubba. Medan Frasier menade det i betydelsen av en grupp, vred Niles det skickligt för att antyda ett verkligt tungt vapen. Skämtets framgång beror till stor del på ordlekens subtilitet och smarthet. En som är för uppenbar brukar framkalla ett stön från publiken.
Det finns ett antal berömda talesätt som använder formen av en ordvits för sin humor. President Harry Truman var känd för att bjuda in folk till sin hemstat för att provsmaka sin frus matlagning och sa ”Missouri älskar sällskap.” Dramatikern Oscar Wilde var känd för sin användning av ordlekar för att mildra sina ofta frätande observationer. Wilde beskrev en gång arbete som ”drickandeklassernas förbannelse”, som på ett skickligt sätt spelade ut dualiteten av ”arbetarklasser” och ”dricksglas”. Komikern Groucho Marx brukade hävda att han gick på elefantjakt i Alabama, där ”betarna är lösare”. Detta var en pjäs på den liknande klingande staden i Alabama som heter Tuscaloosa.
En ordvits kan köra spektrumet från obskyrt till uppenbart uppenbart, men bättre tenderar att överleva från generation till generation. Författare från Ambrose Bierce till Jeff Foxworthy till Dave Barry har alla skapat humoristiska ordböcker baserade på verkliga ord med fiktiva definitioner eller påhittade ord med riktiga definitioner. Dessa samlingar påpekar den inneboende humorn i en välarbetad ordlek. Medan vissa kanske anser att de är en av de lägsta formerna av humor, applåderar andra den uppfinningsrikedom och behärskning av språket som de visar.