En oboe-kvartett är en musikalisk ensemble med oboe, ett dubbelrörsblåsinstrument. Gruppen innehåller alltid fyra spelare. Oboe-kvartettkompositioner, liksom andra tidiga instrumentala orkestrationer, var avsedda som intim kammarmusik för underhållningsändamål, men moderna spelare framför dem vanligtvis formellt på scenen eller i en inspelningsstudio.
I en oboe-kvartett inkluderar den vanligaste orkestreringen oboen, den primära solisten och tre stödjande stråkspelare. Vanligtvis uppträder stråkarna på fiol, viola och cello. Detta möjliggör täckning av sopran eller övre diskant tonhöjder i fiolen, alt eller mellan och lägre diskant tonhöjder i alt, tenor och bas tonhöjder i cellon. Beroende på omfånget som krävs för varje del, kan en andra fiolspelare ibland ersätta violaspelaren. Kompositörer kan använda andra instrument förutom stråkar för att fylla de stödjande delarna, men att göra det skapar en ytterligare utmaning att försöka bevara ett sammanhängande, välblandat ljud utan att distrahera från solisten.
Människor började inte riktigt skriva oboekvartetter förrän barockperioden, som sträcker sig ungefär från 1650 till 1750. Före denna period var det primära dubbelrörsinstrumentet shawm, som använde ett ändlock över vassen och som var så högljudd att det spelades endast utomhus. Instrumenttillverkare modifierade shawm, tog bort ändlocket, så att spelaren kunde lägga sina läppar direkt på vassen för ett tystare ljud som lämpar sig för inomhusspel. Denna tidiga version av oboen utvecklades främst i Frankrike, särskilt vid kung Ludvig XIV:s hov.
Oboen blev snabbt ett flitigt spelat instrument över hela Europa efter dess utveckling i Frankrike. Särskilt italienarna flyttade instrumentet från hovet till den vardagliga kammarmusiken. När italienarna och musiker från andra nationer satte sin egen snurr på oboen och dess teknik, krävde kompositörer mer av instrumentet och gjorde det mer virtuöst. Detta gjorde det möjligt för små grupper att stödja instrumentet för att visa upp det för första gången, och därmed föddes oboekvartetten.
Även om flera kompositörer har skrivit oboekvartetter, är det kanske mest betydelsefulla exemplet från både barocken och den klassiska perioden oboekvartetten i F-dur, K. 370, av Wolfgang Amadeus Mozart. Oboister ser det här stycket för dess delikata, sjungande och lekfulla stil, men också för den intrikata vävningen av alla spelares delar. Mer samtida kompositörer som Benjamin Britten har också närmat sig oboekvartettkomposition och experimenterat vidare i teknik, harmoni och övergripande bildspråk. Jämfört med andra orkestrationer är dock oboekvartetten fortfarande ett mindre vanligt kompositionsval.