Oboe d’amore är ett träblåsinstrument med dubbelrör som ingår i oboefamiljen. Namnet betyder bokstavligen ”kärlekens oboe” på italienska. Den är något större än en oboe och är en medlem av alt- eller mezzosopranlinjen av oboer. Den producerar ett mjukt, mjukt ljud i tonarten A, som är en moll-tredjedel lägre än oboen.
Oboe d’amore, som uppfanns någon gång i början av 18-talet av tyska hantverkare, användes först av Christopher Graupner, en tysk kompositör, 1717 för hans konsert ”Wie wunderbar ist Gottes Gut.” Det förblev ett vanligt använt instrument under barocken. En annan kompositör, Johann Sebastian Bach, gillade instrumentet och komponerade ”Et in Spirit Sanctum” för det. Kort därefter var instrumentet bortglömt i cirka 100 år och återupplivades av romantiska, klassiska kompositörer som Richard Strauss och Claude Debussy.
Instrumentet är något större i storlek än piccolooboen och mindre än det engelska hornet. Både antika och moderna versioner av oboe d’amore är gjorda av en mängd olika träslag inklusive granadilla, cocus och rosenträ. Den är formad som ett långt rör som avsmalnar vid munstycket med en glödlampa som kallas en klocka på den motsatta änden. Klockan är päronformad och större än standardoboens klocka. Bocalen, eller det böjda röret, inuti instrumentet som ansvarar för tonhöjden är längre än en oboes, vilket står för en högre tonhöjd.
På grund av storleken på borrhålet, kroken, vassen och klockan är oboe d’amore svårare att spela än andra instrument i oboefamiljen. Oboister finner mer motstånd i instrumentet, och att skaffa rätt intonation kräver övning och tålamod. När färdigheten är bemästrad kan musikern skapa ett stadigt och mjukt ljud som är fridfullt och lugnande som viskningen av en mjuk bris.
Eftersom instrumentet skapar ett så mjukt ljud är det mest lämpat för mindre grupper som spelar i mindre inställningar eller kammarmusik. Oboe d’amore används också ofta i heliga kompositioner eller religiösa verk som ”Christmas Oratorio” av Bach för gudstjänster under julen. En annan användning under barocken var som ackompanjemang till sekulära kantater framförda i lutherska kyrkor över hela Europa. Instrumentet används fortfarande i dagens orkestrar i ett försök att återskapa de stycken som skrivits för det.