Magnetisk resonanstomografi (MRT) är en medicinsk diagnostisk teknik som använder starka magnetfält för att få en bild av insidan av en patients kropp. En MR utan kontrast, som vanligtvis kallas en standard MR-undersökning, kräver inte att någon medicin eller kontrastmedel injiceras i kroppen. Kontrastförstärkt MRI innebär en injektion av kontrastmedel för att öka bildkänsligheten. En MRT utan kontrast är lämplig för de flesta tillstånd så länge som extra detaljer inte krävs.
En MR-maskin använder de magnetiska egenskaperna hos partiklar i kroppen för att bilda en bild. MRT-undersökningar är bland de mest detaljerade formerna av diagnostisk bildbehandling som finns tillgängliga för läkare. En fördel med MRT-skanningar är att de inte kräver användning av joniserande strålning, vilket kan vara potentiellt skadligt för patienten, även om maskinerna är dyra att bygga och underhålla.
En vanlig MR-undersökning är känd som en MR utan kontrast. Detta innebär att MRT-maskinen tar en bild av det önskade området utan att ett kontrastmedel behöver injiceras i kroppen. I de flesta situationer är en MRT utan kontrast allt som krävs för att se problem i kroppen, om inte det drabbade området är mycket litet eller svårt att se.
En MRT utan kontrast kan användas på de flesta delar av kroppen. Några av de vanligaste ställena att kräva en MR-undersökning inkluderar hjärnan och ryggmärgen. Leder skannas också ofta för att upptäcka skador som skadat brosk och trasiga ligament.
Innan man genomgår testet brukar patienten bli tillsagd att komma runt en halvtimme för tidigt. Detta är så att radiologen kan diskutera de potentiella problemen med en MR-skanning, till exempel om patienten har metallimplantat. När MR-apparaten väl är i bruk måste patienten undvika att röra sig medan skanningen pågår. MRT tar ett stort antal bilder och de måste vara tydliga, varför det är viktigt att vara stilla.
I vissa situationer kan en läkare behöva se ett visst område av kroppen mer i detalj, med hjälp av en kontrastförstärkt MRI-skanning. Detta kräver en injektion av kontrastfärgämne i kroppen, antingen via en enda injektion eller genom ett intravenöst dropp under skanningen. Syftet med kontrastämnet är att identifiera eventuella aktiva problem i kroppen och att öka bildens känslighet.