Termen makromolekyl används tvetydigt för att betyda en molekyl som består av ett ”stort antal” atomer, men mer och mer förstås det bara att betyda de molekyler som består av minst 100 atomer. Makromolekyler kan också hänvisas till mindre specifikt som polymerer.
Huvuddelen av makromolekylerna finns inom biologi och biokemi, i form av långa proteinkedjor och nukleinsyror som DNA. Denna klass av molekyler kallas ibland för biomakromolekyler eller biopolymerer.
Det är sällsynt att se en metall eller kristall som kallas en makromolekyl, även i de fall där mer än hundra atomer hittas sammanlänkade. Mer vanligt används termen för plaster, där det finns otaliga exempel på den typen.
Makromolekyler är inte bara en godtycklig distinktion, eftersom de uppvisar många fysikaliska egenskaper som skiljer dem från vanliga molekyler. En särskilt intressant egenskap är deras oförmåga att lösas upp i lösning utan hjälp utifrån (till exempel i form av joner eller salter). En annan är deras tendens att lätt gå sönder, vilket ofta leder till felaktiga antaganden som ett påstående på 1950-talet att DNA aldrig kunde vara längre än 5,000 XNUMX baspar. Även om vi nu vet att detta är fruktansvärt felaktigt (DNA-strängar kan vara i tiotals miljoner baspar), vid den tiden bröt forskare DNA-kedjorna varje gång de skulle föra dem under ett mikroskop.
Beståndsdelarna i en makromolekyl är kända som monomerer. Praktiskt taget alla makromolekyler skapas från en mycket liten uppsättning av endast ett femtiotal monomerer. Genom att vara länkad i olika konfigurationer ger dock denna lilla uppsättning en extremt stor variation av makromolekyler.
Många av skillnaderna mellan organismer kan spåras till de olika konfigurationerna av makromolekyler i organismen. Inom en enskild organism kan det till och med finnas stora skillnader mellan de olika makromolekylerna.
Vid användning kan ”makromolekyl” också hänvisa till aggregat av flera makromolekyler, som i huvudsak producerar supermakromolekyler. Dessa makromolekyler hålls samman inte av kemisk bindning, utan snarare av intermolekylära krafter. Egentligen skulle man hänvisa till dessa kombinationer som makromolekylkomplex och till de ingående komponenterna som subenheter.