En laglig utlåningsgräns är det totala belopp som ett finansinstitut kan åta sig till en enskild låntagare. Detta inkluderar alla typer av finansiella tjänster, inklusive lån utan säkerhet, bolån, kreditlinjer och en annan typ av finansiell tjänst. Statliga föreskrifter som ligger till grund för beräkningen av denna lagliga utlåningsgräns varierar något från ett land till ett annat, men de flesta standarder inkluderar att ta hänsyn till både låntagarens och långivarens allmänna finansiella ställning för att identifiera det faktiska beloppet för gränsen.
För långivare är institutets totala nettoförmögenhet mycket viktigt för att komma fram till en korrekt laglig utlåningsgräns. Detta inkluderar att ta hänsyn till tillgångarna i handen såväl som alla typer av eget kapital och investeringar som bankinstitutet för närvarande innehar. Information av denna typ är viktig, eftersom den tjänar till att stödja långivarens förmåga att uppfylla åtaganden gentemot sina kunder, inklusive de som beviljas ett lån eller kredit av institutionen.
Att beräkna en laglig utlåningsgräns kräver också att man bedömer låntagarens förmåga att återbetala skulder inom de villkor som är förknippade med avtalet med långivaren. Här spelar de kreditstandarder som långivaren använder för att utvärdera ansökningar in. Om en sökande visar sig ha för mycket befintliga skulder, otillräcklig inkomst, en ojämn kredithistorik eller någon kombination av dessa tre, kan han eller hon utgöra en oacceptabel risk för långivaren. Samma sökande kan kvalificera sig för ett lån eller inteckning till ett lägre belopp, eftersom det lägre beloppet skulle innebära mindre risk för långivaren och avbetalningar som skulle ligga inom låntagarens möjligheter.
I de flesta länder skapas och upprätthålls reglerna för att fastställa en laglig utlåningsgräns på nationell nivå. Detta bidrar till att säkerställa överensstämmelse mellan långivare av samma typ, samtidigt som de skyddar de finansiella intressena för såväl långivare som individer och företag som söker lån och andra typer av finansiella transaktioner. Till exempel är regleringar som styr denna process i USA definierade i Financial Institutions Act från 1989. Som en del av funktionen av denna och andra förordningar, bestämmer bestämmelserna maximala procentsatser för utlåning för varje typ av institution.
Det är viktigt att notera att andelen varierar från en institution till en annan; gränsen för en spar- och låneförening är en annan än för en bank eller ett holdingbolag. Så länge som lånevillkoren ligger inom dessa maximalt tillåtna belopp anses transaktionen vara laglig och bindande och är fri från någon känsla av att klassas som ett olagligt lån.