Vad är en kranial sutur?

En kranial sutur är en led som finns mellan benen i kraniet, den rundade delen av skallen som hyser hjärnan. En typ av led som inom anatomin kallas synartros, kranialsuturen tillåter liten eller ingen rörelse mellan ben, och det lilla som tillåts inträffar vanligtvis under de första par åren av livet när skallen hårdnar. Denna led kan också klassificeras enligt sin struktur som en fibrös led, en ledtyp där benen hålls samman av ett nätverk av små fibrer som kallas Sharpeys fibrer. Dessa fibrer tillåter en liten grad av elasticitet, så att vid hjärnsvullnad efter skada kan skallen expandera något.

Även om det finns mer än 15 kraniala suturer, förenar de mest betydande av dessa de stora benen i skallen: frontalbenet, parietalbenen, tinningbenen och nackbenet. Mellan frontalbenet i pannan och de parade parietalbenen som täcker toppen av skallen finns en stor sutur som kallas koronal sutur. Med början ovanför ena örat sträcker sig koronalsuturen över toppen av huvudet precis bakom hårfästet till det andra örat. Liksom vilken kranial sutur som helst är den inte en rak linje utan snarare taggig som en flod på en karta, där benen på båda sidor har smält nästan samman som två tektoniska plattor.

En annan betydande kranial sutur delar de två parietalbenen. Detta är känt som den sagittala suturen. Med början där parietalbenen möts vid koronalsuturens mittlinje delar den sagittala suturen upp skallen i höger och vänster halva. Det sträcker sig sedan ner på baksidan av skallen till basen av parietalbenen, och slutar där de förenas med nackbenet. Liknande suturer finns mellan parietalbenen och nackbenet, mellan parietalbenen och tinningbenen och mellan tinningbenen och nackbenet, bland annat.

Det som gör att dessa skallben passar så tätt ihop som pusselbitar är förekomsten av små kollagenfibrer i varje kranial sutur. Kallas Sharpeys fibrer, dessa korsande längder av fibrös bindväv binder benen säkert men ger också flexibilitet till leden. I vuxen ålder behöver dessa ben sällan röra sig i förhållande till varandra, men vid hjärntrauma kan skallen behöva expandera något för att lätta på hjärnan. Flexibiliteten hos Sharpeys fibrer gör att de individuella skallbenen kan röra sig utåt.