En kloningsvektor är ett segment av DNA som kan användas som bärare för främmande DNA, så att främmande DNA kan införas i celler. När kloningsvektorn väl har lagts till en cell kan det främmande DNA:t börja replikera sig självt, vilket producerar många kopior av det främmande DNA:t som kan användas för ett antal ändamål. Flera labb säljer kommersiellt generiska kloningsvektorer som kan användas i forskning, och människor kan också skapa sina egna för specifika projekt.
Ett antal organismer kan användas som källor för kloningsvektorer. Vissa skapas syntetiskt, som i fallet med konstgjorda kromosomer från jäst och konstgjorda bakteriekromosomer, medan andra tas från bakterier och bakteriofager. I alla fall måste vektorn modifieras genetiskt för att rymma det främmande DNA:t genom att skapa ett insättningsställe där det nya DNA:t kommer att passa.
En kloningsvektor måste ha ett insättningsställe som idealiskt kan rymma många olika strängar av främmande DNA, vilket gör det möjligt för forskare att använda vektorn för olika projekt. Den behöver också en DNA-sekvens som gör att den kan föröka sig själv när den väl sätts in i målcellen, och den behöver en markör som forskare kan använda för att hitta det främmande DNA:t när kloningsvektorn börjar föröka sig. Antibiotikaresistens är klassiskt vald som en markör så att celler kan introduceras till ett antibiotikum som dödar celler utan det främmande DNA:t och lämnar klonerna bakom sig.
Vektorer för kloning kan användas inom många områden av vetenskaplig forskning. De kan användas för att duplicera en DNA-sträng för forskning och vidare undersökning, vilket görs när människor testar DNA i ett rättsmedicinskt labb eller när människor letar efter defekta gener som kan vara ansvariga för genetiska tillstånd. Kloningsvektorer används också inom genteknik, eftersom de tillåter människor att manipulera DNA och göra många kopior av det förändrade DNA.
Att arbeta med kloningsvektorer kräver ett labb med utrustning som tillåter människor att manipulera DNA. Att använda en stamkloningsvektor från ett labb kan minska den tid som behövs för att utveckla en vektor, men forskare måste fortfarande kunna välja den sträng av främmande DNA de vill infoga och integrera den i kloningsvektorn med hjälp av restriktionsenzymer som separerar DNA-strängarna i vektorn för att möjliggöra infogning eller ”ligering” av det nya DNA:t.