Isoton kontraktion är en form av muskelansträngning som huvudsakligen kännetecknas av en förändring i både muskellängd och ledvinkel. Även känd som dynamisk kontraktion, isotoniska övningar involverar vanligtvis rytmiska, repetitiva rörelser av stora muskelgrupper. Detta är den typ av muskelansträngning som oftast används under styrketräning och kardiovaskulär träning, vilket resulterar i nettovinster i muskelstorlek, styrka och uthållighet.
Andra former av muskelkontraktion inkluderar isometrisk kontraktion och auxotonisk kontraktion. Isometrisk sammandragning, där det inte sker någon förändring i muskellängden och inga synliga rörelser av lederna, uppstår när muskelkraft utövas mot ett orörligt föremål. Isometrisk träning används ibland av idrottare för att övervinna specifika svagheter i det dynamiska rörelseomfånget för en viss muskelgrupp, eller för att förhindra muskelatrofi när en lem är immobiliserad. Auxotonisk sammandragning, där motståndet ökar när kraften appliceras, ses oftast i hjärtmuskeln.
Under isotonisk kontraktion finns det ett distinkt fysiologiskt svar som inte ses under isometrisk kontraktion. När de arbetande musklerna förbrukar syre, ökar hjärtfrekvensen och blodet shuntas mot efterfrågan. Tillsammans med en ökning av hjärtfrekvensen, blir också hjärtats slagvolym – mängden blod som pumpas med varje hjärtslag – förhöjd. När den isotoniska sammandragningen fortsätter, sker en progressiv ökning av systoliskt blodtryck i kombination med ett stabilt eller något sänkt diastoliskt blodtryck.
På så sätt medför isotonisk kontraktion en ökad volymbelastning på hjärtmuskeln. Hjärtat anpassar sig till den ökade belastningen genom att bygga upp styrka och uthållighet. Denna anpassning är känd som hjärtträningseffekten och sker oftast som svar på kraven på dynamisk träning. Isometrisk träning, däremot, resulterar vanligtvis i en ökning av både systoliskt och diastoliskt blodtryck, åtföljt av en måttlig ökning av hjärtminutvolymen utan signifikant ökning av blodflödet till arbetande muskler.
Isotonisk kontraktion kan ytterligare delas in i excentrisk och koncentrisk kontraktion. Koncentrisk sammandragning uppstår när muskelkraften är större än motståndskraften och muskeln förkortas. Förkortningen av muskeln resulterar i en nettominskning av den arbetande ledens vinkel. Vid motståndsträning är detta i allmänhet den rörelsefas som rör sig mot gravitationen – till exempel delen av en bicepcurl när armbågen böjs och skivstången flyttas uppåt.
Excentrisk sammandragning uppstår när motståndskraften överstiger kraften som utövas av muskeln. I det här fallet är det vanligtvis en total förlängning av muskeln och en ökning av ledens vinkel. En muskels viktbärande gräns är upp till 40 % högre under excentrisk kontraktion än koncentrisk kontraktion. Båda formerna av isotonisk kontraktion är effektiva för att bygga muskelstyrka, men det finns andra anpassningar som är speciella för excentrisk träning.
Extrema idrottare, som kroppsbyggare och ultramaratonlöpare, tenderar att ägna sig åt mer excentriska övningar än befolkningen i allmänhet. Som ett resultat verkar dessa idrottare ha en större mängd bindväv runt musklerna än genomsnittet. Detta anses vara en anpassning för att skydda musklerna från de höga kraftnivåer som är förknippade med denna träningsform. Omvänt har träningsprogram som minskar eller eliminerar den excentriska fasen av kontraktionen associerats med belastningsskador och begränsade ökningar i muskelstyrka.