En intramedullär stav är en lång metallstav som en kirurg för in i ett bens märgkanal, eller den ihåliga håligheten i mitten av ett ben. Den intramedullära staven hjälper till att hålla ihop ben med kroppar eller andra skador, eftersom den sträcker sig bortom båda ytterligheterna av benets skada. Det kan stanna hos en patient på obestämd tid, om inte stavens närvaro senare orsakar patienten smärta eller obehag.
Materialen som används för att tillverka intramedullära stavar har förändrats över tiden. Rostfritt stål har visat sig vara kompatibelt med de flesta människors fysiologi och orsakar inte vävnadsirritation som vissa andra metaller. Ändå kan rostfritt stål göra en lem med en intramedullär stav betydligt tyngre, beroende på stavens storlek. På senare tid har titan blivit ett populärt alternativ, eftersom det inte bara inte orsakar irritation, utan intramedullära stavar av titan också väger en bråkdel av stavar av rostfritt stål av liknande storlek.
Inte alla intramedullära stavar har samma konfiguration. De första versionerna av intramedullära stavar hade ett tvärsnitt med en ”V”-form, men majoriteten av stavarna har nu en form som liknar klöver. Specialiserade stavar har kvadratiska eller cirkulära former och kan ha antingen en solid eller ihålig kärna, vilket gör att spöet kan böjas med kroppens rörelser.
Annan hårdvara kan användas tillsammans med en intramedullär stav. För att säkerställa att stängerna inte rör sig inuti ett ben kan en kirurg låsa dem på plats genom att fästa bultar i båda ändarna eller genom att föra in stift eller skruvar i förborrade hål i stängerna, förankra stängerna på plats. Stiften eller skruvarna sitter under hudens yta, skymd från insyn. Att fästa stängerna på ett ben, oavsett om det är med bultar eller skruvar, ger inte bara förstärkning mot sidokrafter som verkar på ett ben, utan också mot rotations- och kompressionskrafter. Förankring av intramedullära stavar ger extra skydd mot ytterligare skador på ett ben medan läkningsprocessen tar sin fulla gång.
Den första läkaren som använde en intramedullär stav på en patient var Gerhard Kuntscher 1939. Kuntscher implanterade först stavar i soldaternas ben under andra världskriget. Ursprungligen användes intramedullära stavar på patienter som hade frakturerade lårben. Innan metallstavar användes använde läkare olika mekaniska anordningar för att räta ut brutna ben och sedan gips för att hålla benen och den omgivande vävnaden stationär så att benvävnaden sedan kunde lagas.