En intergalaktisk stjärna är en som inte tillhör och inte är i en galax. Dessa är också kända som utstjärna, och ett ytterligare, inofficiellt namn är luffarstjärnor. Intergalaktiska stjärnor har förmodligen bildats i en galax, men en händelse av något slag kunde ha kastat ut stjärnorna och lämnat dem på egen hand. Konceptet med en intergalaktisk stjärna var hypotetiskt fram till 1997, då Hubble-teleskopet observerade flera i en region av universum som kallas Jungfruklustret, en grupp av galaxer som från jorden ser ut som om de befinner sig i konstellationen Jungfrun.
Stjärna utstötta är tydligen inte så sällsynta. Det uppskattade antalet intergalaktiska stjärnor i enbart Jungfruklustret kan vara över en biljon. Trots den stora mängden av dessa stjärnor, tror astronomer att utsikten över natthimlen från en planet som kretsar kring en intergalaktisk stjärna inte skulle vara särskilt spännande. Stjärnan är inte i en galax, så även om det kan finnas några få galaxer långt borta som skulle vara synliga, skulle invånarna inte ha den trånga, stjärnklara himlen som människor kan se från jorden. Effekten skulle bli ännu värre om planeten inte har en måne.
Hur stjärnorna blev intergalaktiska är inte exakt känt, men det kan finnas ett par möjliga sätt. En är att stjärnorna var en del av kolliderande galaxer som kastade ut stjärnorna i processen att mötas. En annan hypotetisk process är ett multistjärnsystem som kommer för nära ett svart hål, där en av stjärnorna i systemet korsar händelsehorisonten och faller in i det svarta hålet, och de andra stöts bort på något sätt, och slutligen kombineras för att bilda en intergalaktisk stjärna.
Stjärnorna som Hubble-teleskopet observerade var röda jättar. Den första antydan om att de intergalaktiska stjärnorna faktiskt kan existera kom när astronomer hittade planetariska nebulosor utanför galaxer i Jungfruklustret. En planetarisk nebulosa bildas som en del av processen som inträffar när en stjärna närmar sig slutet av sin livslängd, och om planetariska nebulosor var utanför galaxer, antydde det att det hade funnits stjärnor utanför dessa galaxer tidigare. Astronomer jämförde sedan bilder av Hubble Deep Field (HDF), en bild av galaxer i djupet av rymden, med en bild tagen av en relativt mörk del av Jungfruklustret. Om intergalaktiska stjärnor fanns där trodde astronomerna att de skulle hitta ytterligare men svaga ljusfläckar, och det gjorde de, vilket bekräftade existensen av intergalaktiska stjärnor.