En imperativ mening är en mening som utfärdar ett kommando. Dessa meningar börjar vanligtvis med ett verb och saknar ett angivet ämne. Ämnet är dock alltid den andra personen ”du” och förstås därför utan att det uttryckligen anges.
Tre saker är gemensamma för alla imperativmeningar. Först beordrar de alla någon att göra något. För det andra använder de alla ett outtalat ”du”, även kallat ”du förstod”, som ämne. För det tredje börjar de alla med ett verb eller ordet ”snälla” följt av ett verb.
Kommandon utfärdas vanligtvis till en eller flera personer som är närvarande. Till exempel skulle man inte säga ”tvätta händerna” till någon de inte pratade med direkt. Om en person ville säga åt någon som inte är närvarande att tvätta händerna, kan han eller hon informera någon i närheten ”säg till honom att tvätta händerna.” Kommandot ändras sedan från ”tvätt” till ”berätta” och utfärdas fortfarande till en närvarande person.
Imperativmeningar kan inte ha ett annat ämne än ”du”. Även om ämnet normalt utelämnas från en imperativ mening, kan ”du” placeras framför meningen, och det kommer fortfarande att vara vettigt. Till exempel, ”du hämtar de kläderna.” Ett annat pronomen kan inte placeras framför verbet och få meningen att behålla samma betydelse. Att säga, ”han tar upp de där kläderna” är grammatiskt felaktigt eftersom den korrekta verbformen för singulära pronomen är ”plockar” inte ”pick.”
Att ersätta ”han” med ”de” resulterar dock inte i ett kommando. Även om ”de plockar upp sina kläder” är en grammatiskt korrekt mening, är dess betydelse inte längre ett kommando. Istället anger den här meningen vad ”de” gör snarare än säger till ”dem” att göra det.
En imperativ mening är alltid i nutid eftersom kommandon utfärdas i nuet, inte i det förflutna eller i framtiden. Om du till exempel ändrar ”gå” i kommandot ”gå till affären” till dåtid eller framtida tid, gör meningen förvirrande och grammatiskt felaktig. ”Gick till butiken” eller ”kommer att gå till butiken” gör att läsaren vill veta ”vem” eller ämnet för meningen. Dessa meningar är inte längre kommandon.
Även om de är vanligast i tal, har imperativmeningar sin plats i skrift också. I skönlitteraturen finns de i dialog. Oftast kommer dock läsare att stöta på en imperativ mening i instruktionerna. Recept eller steg-för-steg ”hur man gör” använder kommandon för att ge instruktioner. I de flesta instruktioner börjar faktiskt varje steg med en imperativ mening.