En icke-tariffär barriär är varje policy eller procedur som begränsar import men är inte en tull. Tullar är statliga skatter på import och export som används för att kontrollera handelsbalansen mellan ett land och ett annat. Det finns ett brett utbud av nationella policyer och förfaranden som kan leda till att importen begränsas, allt från nationella kvalitetsstandarder till orimliga tullförfaranden. I allmänhet kan icke-tariffära barriärer grupperas i tre kategorier: hinder som direkt syftar till att begränsa import för att skydda ett nationellt intresse, hinder som är reglerande och som har effekten att begränsa importen och indirekta hinder.
Internationella handelsorganisationer strävar efter att främja global frihandel, eller öppna tillträde till marknader utan restriktioner. Ur ett frihandelsperspektiv bör ett företag i Kina ha obegränsad tillgång till den amerikanska marknaden och vice versa. Efterfrågan på produkter bör vara den ultimata utjämnaren, och människor bör kunna fatta köpbeslut utifrån sina egna behov och inte en nationell regeringsagenda.
Även om frihandel verkar vara det yttersta uttrycket för marknadskapitalism, vill länder i verkligheten skydda sina egna industrier, behålla sina arbetare sysselsatta och växa sina ekonomier. Ett lands ekonomi beror på handelsbalansen mellan det och andra länder. Med andra ord strävar regeringar efter att exportera mer än de behöver importera, eller åtminstone uppnå en jämlik balans. Om extern import överstiger exporten kan det decimera en nationell industri och påverka den ekonomiska produktionen negativt. Ett större antal importer innebär att färre arbeten anställdes för att tillverka varor hemma.
För att kontrollera importen har regeringar traditionellt infört tullar. Att beskatta import gör det dyrare för andra länder att komma åt den nationella marknaden. Att införa en tull är ett mycket direkt sätt att försöka begränsa importen och är i missgynnande hos internationella handelsorganisationer. En icke-tariffär barriär kan dock uppnå samma resultat som en tull utan att regeringen fastställer en specifik importpolitik.
Det finns i allmänhet tre kategorier av icke-tariffära hinder. Den första kategorin syftar direkt till att begränsa importen för att skydda ett viktigt nationellt intresse, såsom bevarandet av en viss bransch eller främjandet av ett allmänintresse, såsom att minska arbetslösheten. Ett exempel på ett icke-tariffärt hinder är en exportsubvention eller en tullavgift på import.
Den andra kategorin omfattar hinder som är reglerande och som har effekten att begränsa importen. Dessa hinder gäller såväl nationella som utländska företag, men det tenderar att vara svårare för det utländska företaget att uppfylla dessa standarder på grund av tillståndet i dess bransch. Ett exempel på en icke-tariffär barriär av denna typ är en säkerhetsföreskrift för barnleksaker som är standard i ett land men svår att implementera av importören.
Slutligen är indirekta icke-tariffära hinder en tredje kategori. Den omfattar alla åtgärder som inte är avsedda som en handelsbegränsning men som har den effekten. Exempel inkluderar lokala lagar och seder och traditioner som har den oavsiktliga effekten att avskräcka köp av utländska produkter.