En iambe kan bäst beskrivas som en måttenhet eller en typ av rytm som används i poetisk vers som består av två stavelser, den första obetonad och den andra betonad. Det är en typ av poetisk fot, som vanligtvis är en grupp på två eller tre stavelser som bildar ett mönster i en diktrad. En av de mest populära användningsområdena för iamb i poesi kallas jambisk pentameter, där varje rad i en dikt innehåller fem iambs. Nästan alla verk av William Shakespeare, John Miltons Paradise Lost och många dikter av Elizabeth Barrett Browning är skrivna med jambisk pentameter. Iamben används ofta i andra poetiska mätare, såsom jambisk trimeter, som är en versrad som innehåller tre iamber, och förekommer även i dikter med blandad meter.
Många ord bildar en naturlig jamb, som idag, begäran och täcke, men en jambisk fot kan också innehålla två separata ord eller två stavelser från olika ord. Iamben är en typ av metrisk fot som används för att studera poesi. För det mesta, när man analyserar ett poetiskt verk, är ett av de första stegen att identifiera vilken typ av vers som används. Typen av mätare bestäms av antalet fot i en linje. Fötterna kan vara iambs, men kan också vara trokéer, som också består av två stavelser, den första betonad och den andra obetonad. Ett mönster av två betonade stavelser i rad kallas en spondee, och två obetonade stavelser tillsammans kallas pyrrhic.
Efter att ha identifierat användningen av iambs eller andra typer av poetiska fötter, är nästa steg att leta efter ett mönster av stavelser som används i varje rad, vilket kallas mätaren. Vissa dikter har samma antal fot i varje rad, medan andra kan använda alternerande mönster eller inget mönster alls. Den kanske mest kända användningen av jamb är i mätaren som kallas jambisk pentameter, där det finns fem jamber i varje rad i en dikt. Dessa rader kan rimma men kan också vara orimmade; orimad jambisk pentameter kallas också blank vers. Många av Shakespeares pjäser är skrivna på blank vers, men mönstret kan ofta vara svårt att känna igen om det inte läses upp och rytmen lättare hörs.
Det finns en viss debatt om syftet med iamben och andra typer av mätare i poesi. Hos Shakespeare används ofta jambisk pentameter och andra typer av rytmisk mätare under huvudkaraktärernas ensamtal eller när mycket viktiga tal hålls. Generellt sett kan användning av jambiska fötter ge en mer formell känsla åt ett diktverk och används ofta i äldre poesi. Mer moderna poeter föredrar ofta att skriva på fri vers, där mönstret av meter och fötter är slumpmässigt och mer följer naturligt tal.