Hypergigantiska stjärnor är de mest massiva och lysande stjärnorna som är kända. Hyperjättestjärnor omfattar cirka 100-150 solmassor värda material, närmar sig Eddington-gränsen, en teoretisk övre gräns för stjärnmassan, varefter stjärnan börjar kasta av sig enorma mängder material på grund av sin stora strålning. Det finns dock några hyperjättestjärnor med runt 100 solmassor som en gång tros ha vägt 200-250 solmassor, vilket utmanar nuvarande teorier om stjärnbildning. Hyperjättar kan vara tusentals upp till 40 miljoner gånger mer lysande än vår sol.
Eftersom hyperjättar är så massiva är deras kärnor extremt varma och trycksatta, vilket leder till snabb kärnfusion av väte, helium, kol, neon, syre och så småningom kisel. När kisel smälter samman för att järna kärnan, en process som bara tar ett par veckor, kan stjärnan inte utvinna mer energi från kärnfusion (fusionen av järn som kräver ännu högre temperatur) och en supernova uppstår när stjärnan kollapsar och sedan ”studsar tillbaka” ” utåt. Något prosaiskt: när en hyperjättestjärna blir nova kallas den ibland för en ”hypernova”.
Hypergigantiska stjärnor har en diameter mellan cirka 100 och 2100 gånger solens. VY Canis Majoris, en röd hyperjättestjärna, är den största kända stjärnan, mellan 1800 och 2100 soldiametrar i bredd. Liksom huvudsekvensstjärnor finns hyperjättar i alla spektrala smaker: det finns blå hyperjättar, röda hyperjättar och gula hyperjättar. På andra sidan av Vintergatans galax finns LBV 1806-20, en av de ljusblå variablerna, som är den mest lysande stjärnan man känner till, 2 till 40 miljoner gånger ljusare än solen. Den absoluta magnituden för denna stjärna närmar sig den för några av de mindre galaxerna.
Hypergigantiska stjärnor är kortlivade och existerar bara i ett par miljoner år innan de blir nova. Som ett resultat är de relativt sällsynta och teorier om hyperjättar begränsas av knappa data. Bland hyperjättarna finns en av de sällsynta klasserna av stjärnor som är kända, de gula hyperjättarna, av vilka ungefär sju finns i vår galax.