En homerisk liknelse är en längre version av en normal liknelse. Det är en direkt jämförelse av två saker inklusive karaktärer, handlingar och natur. Eftersom den homeriska liknelsen är längre kan den jämföra en person eller handling med mer än en sak, eller kan tänja ut jämförelsen. Det användes först av Homeros i dikter som ”Iliaden” och ”Odysséen”. Den kallas också den episka liknelsen och har sedan dess använts av poeter som Vergilius och Dante Alighieri.
Liknelser är jämförelser av två saker. Det är en figur som ofta används i litteraturen för att lägga till ornament till de mer direkta meningarna i vardagligt tal. Liknelsen kopplar målet till vad det jämförs med att använda ord som ”som”, ”gilla” och ”än.” Exempel inkluderar ”Hon sjöng som de skrikande bromsarna på en cykel” eller ”Hans ben knäppte som en tändsticka.”
Varje homerisk liknelse börjar med en första jämförelse. Detta dras sedan ut i sekundära jämförelser, som ger djupare betydelser. Den övergripande homeriska liknelsen tenderar att hålla runt fyra till sex versrader. Dessa liknelser tenderar att jämföra en mänsklig karaktär eller en handling med något naturligt. Detta naturliga element kan vara ett djur som ett lejon eller en örn, eller det kan vara ett fenomen som en storm eller ett vattenfall eller det kan vara något mer gudomligt.
Den homeriska liknelsen ska inte förväxlas med en metafor. En metafor är en direkt ersättning av en sak med en annan. Episka liknelser jämför direkt två saker bredvid varandra. De används som ornament i poesi och för att uppmärksamma personen eller handlingen som beskrivs. Vergilius ger i sin ”Aeneid” ett bra exempel på en homerisk liknelse:
”Lika ofta när det har uppstått ett bråk i en stor folkmassa
och den vanliga skaran rasar i deras själar;
och nu flyger facklor och stenar, och vansinnet försörjer armarna;
då, om de av en slump har sett någon man
viktiga i lojalitet och tjänster, de är tysta och står med höjda öron;
att människan styr deras sinnen med ord och lugnar deras hjärtan.”
Homer och Dante använde mer subtila liknelser än Vergilius. Virgils, som denna jämförelse av Neptunus med en talare, är direkt och saknar subtilitet. Homer använde sina liknelser för att förstärka djupa ögonblick och för att lägga till djup. Ett exempel i ”Iliaden” är där han jämför Menalaos med ett vilddjur. Analogin skapar specifika fantasier i läsarens/lyssnarens sinne, så han eller hon föreställer sig Menalaos bokstavligen som ett vilddjur på jakt efter Paris.
Funktionen hos den homeriska liknelsen är att injicera lyriska konstigheter i dikten när poeten beskriver något prosaiskt. Effekten är också att använda symbolik för att lägga till en djupare mening till den personen eller handlingen. Han använde den också för att markera specialtecken. Till exempel använde Homer episka liknelser för att introducera och återintroducera Agamemnon varje gång han gick in i striden.