En gramfärgning hänvisar till ett positivt eller negativt testresultat som produceras när en jodtvätt introduceras i en bakteriekultur för att identifiera dess art. Detta test, känt som Gram-färgning, fungerar genom att detektera närvaron av lipopolysackarider (lipoglykaner) och peptidoglykaner (mureiner) som finns i cellväggarna i bakterieprovet. Bakterier som har en hög nivå av peptidoglykaner sägs vara grampositiva. Däremot indikerar lägre nivåer av peptidoglykaner med lipopolysackarider att provet är Gram-negativt.
Först placeras bakterieprovet på en glasskiva och upphettas endast till den grad att det gör det ofarligt när det gäller att vara smittsamt för hanteraren. Därefter behandlas bakterieprovet med en gentianviolett-jodlösning i upp till sextio sekunder. Objektglaset sköljs sedan försiktigt under rent vatten och Gram-lösningen appliceras, som är en blandning av jod och kaliumjodid utspädd i vatten. Detta steg utlöser en reaktion på den gentianavioletta föreningen.
Initialt ger reaktionen en mörkblå färg. En efterföljande sköljning med etylalkohol leder dock till att färgen i vissa bakterieprover blöder ut, men inte i andra. En slutlig färglösning appliceras som använder en kontrasterande färg, vanligtvis en variant av rött. Ett prov som accepterar denna motfärgning kommer att se rosa ut och betecknas som gramnegativt. Ett prov som behåller den mörkblå färgen är dock Gram-positivt.
Bortsett från identifieringssyften ligger betydelsen av Gramfärgningstestet i det faktum att gramnegativa bakterier producerar potenta endotoxiner som kan orsaka allvarliga sjukdomar, såsom kolera och tyfus. Många gramnegativa bakterier är också resistenta mot antibiotika och det går inte att tillverka vaccin av dem. Dessutom ger inte alla bakterier ett positivt eller negativt resultat. Faktum är att vissa arter anses Gram obestämda eller Gram variabel. Andra arter är helt opåverkade av testet helt enkelt på grund av att de har ett vaxliknande skyddande lager i sina cellväggar som fläckarna inte kan tränga igenom.
Gramfärgningstestet utvecklades i slutet av 1800-talet av den kända danske bakteriologen Hans Christian Gram. Det ursprungliga syftet med Gram-färgningstestet var dock inte alls att skilja mellan olika bakteriearter. Faktum är att Dr. Gram bara tänkte utarbeta ett bättre sätt att upptäcka närvaron av bakterier i sputumprover från lunginflammationspatienter. Det är också intressant att notera att Dr Grams upptäckt, även om den var oavsiktlig, skulle ha stor inverkan på studiet av antibiotikaresistenta bakterier ett halvt sekel senare.