I arabisk mytologi är en ande eller djinn en typ av ande. I förislamiskt tänkande hade den magiska krafter och var ibland, men inte alltid, elak, eller åtminstone busig. Inom islam har ande blivit mer analog med en demon, med djävulen som den mäktigaste av dessa andar, medan den i västerländsk kultur typiskt framställs som en magisk ande utan religiösa konnotationer som är kapabel att ge önskningar. Det engelska ordet kommer från franskans för ”ande”, som användes för att översätta djinn i de första franska översättningarna av Arabian Nights.
Det västerländska konceptet hämtas huvudsakligen från berättelsen om Aladdin i de arabiska nätterna, där Aladdin befriar en ande från sitt fängelse i en lampa och får önskningar i gengäld. En bredare läsning av Arabian Nights avslöjar andan som en varelse helt annorlunda än den moderna västerländska versionen. Det finns olika typer med olika uppsättningar av magiska krafter, och i viss mytologi kategoriseras de efter elementet – eld, vatten, jord eller luft – som styr dem. Vissa typer av andar är skrämmande, som ghulen, som ger sitt namn till den moderna engelska ghoulen, och de succubusliknande kvinnliga versionerna.
I islam tros andar leva bland människor men vara osynliga för det mesta. De sägs ha fri vilja, som människor men till skillnad från änglar, och att de har förmågan till gott eller ont. Det finns referenser till dem i hela Koranen, och Djävulen, som kallas Shaitan i islam, är den mäktigaste av dessa andar. Onda liknar demoner i kristen tanke och kan besätta människor fysiskt eller fresta dem till synd.
Även om anden i västerländsk kultur vanligtvis är godartad, är den ofta busig och gränsar ibland till de mer skrämmande versionerna från Mellanöstern. Farliga i väst fungerar ofta genom att förvränga önskningarna från dem de ska tjäna eller genom att ta deras ord väldigt bokstavligt. Den här tropen i västerländsk folklore föregår Andens ankomst i västerländskt medvetande och sammanfattas i ordspråket ”Var försiktig med vad du önskar dig.”