En frontal lobotomi är ett kirurgiskt ingrepp som en gång utfördes på hjärnan hos någon som led av vissa psykiatriska tillstånd. Nu betraktas som ett barbariskt ingrepp, frontala lobotomier utvecklades och utfördes vid en tidpunkt då psykiskt sjuka rutinmässigt placerades på asyl. Även om botningsfrekvensen inte var hög, var det den första behandlingen som visade någon förbättring alls för många patienter. I denna procedur har patienten anslutningen till den prefrontala cortex – den främre delen av hjärnans frontallob – avskuren.
Den första frontallobotomien utfördes 1935, och proceduren användes flitigt under 1940-talet till mitten av 1950-talet. Utvecklingen av antipsykotiska mediciner i mitten av 1950-talet minskade antalet ingrepp gradvis, men det tog år för läkemedlen att ersätta kirurgi som den bästa behandlingen för många typer av psykiska störningar.
Inledningsvis var proceduren mycket invasiv och krävde att kirurgen borrade hål genom skallen och in i hjärnan. Han eller hon använde sedan alkohol eller ett specialiserat verktyg för att förstöra delar av hjärnan. Senare modifierade sjukvårdspersonal proceduren och de fick tillgång till hjärnan genom ögonhålan. Detta möjliggjorde ingreppet på patienter på statliga sjukhus som annars inte skulle ha tillgång till en medicinsk behandling som krävde operationsrum, anestesi och intensiv postoperativ vård.
Den invasiva operationsmetoden gjorde proceduren riskabel, och dödsfall var vanliga. Andra biverkningar var epilepsi och permanent muskelsvaghet. Allvaret hos möjliga biverkningar, det faktum att förfarandet inte på ett tillförlitligt sätt behandlade tillståndet och utvecklingen av mediciner som kunde behandla psykotiska sjukdomar ledde alla till att detta förfarande minskade i popularitet.
Ursprungligen ordinerades frontala lobotomier för patienter med schizofreni, demens, mani, ångest och paranoia. Vid den tidpunkt då proceduren utvecklades undersöktes även andra extrema metoder för att hantera psykiska sjukdomar. Även om de nya metoderna verkar barbariska nu, var de vid den tiden den enda tillgängliga behandlingen. De andra extrema behandlingarna inkluderade elektrokonvulsiv terapi, insulinchockterapi, djupsömnterapi och malariabehandling.