Den franska huvan sågs först 1490 och blev en populär typ av huvudbonad för kvinnor på 16-talet. Den franska huvan är rund i formen och bars traditionellt med en lång svart slöja fäst på baksidan. En specifik frisyr – en mittdel och två separata flätor fästa i nacken – matchade huvan. Huvan placerades över håret och täckte öronen med den svarta slöjan som skymmer sikten över flätorna.
Till skillnad från vad som idag anses vara en huva, som fästs på kroppen av ett plagg, är den franska huvan ett helt separat huvudstycke. Huvan bärs över ett vitt linne- eller bomullsstycke som kallas en coif. Coifen, en åtsittande halvmössa, hölls alltid orörd och fästes vid huvudet under hakan med knytband eller fäst vid huvudet med hårnålar. Medan coifen bars av både bönderna och aristokraterna, gynnades tillägget av den franska huvan till stor del av den tidens rikare kvinna.
Bärs över coifen för att lägga till färg och skapa kontrast, pastan bärs för att lägga till struktur. Termen pasta härleddes av den process genom vilken materialet förstyvades med hjälp av pasta eller en tjock stärkelse. Ofta skulle mer än en pasta bäras åt gången, vilket ger mer färgvariation.
Det sägs vara Anne Boleyn, som tillbringade sina uppväxtår i Frankrike, som introducerade den franska huven för kvinnorna och stilarna i England. Vid denna tidpunkt var huvudstycket enkelt och osmyckat. Men som med mycket av utvecklingen av kvinnors modeplagg genom tiden inträffade subtila förändringar. Billament lades till den franska huven skapa en kant som ofta var veckad. Juveler i många färger och guldbearbetningar fästes med matchande färger på den klänning som bärs.
När den blev populär ändrades huven i form och stil. Ursprungligen satt den franska huvan längre bak på huvudet och exponerade mittdelen, men med tiden sträcktes fronten framåt för att skugga bärarens hud från solens skadliga strålar. Denna näbb eller visir kallas en bongrace eller en kornett. Idag bärs franska huvor som en del av Tudor eller Elizabethan kostym.