En faktaupptäckare i en civilrättslig eller straffrättslig rättegång är den person eller grupp av personer som får ansvaret att avgöra svaret på alla faktafrågor – i motsats till rättsfrågor – vid avgörandet av ärendet. Vanligtvis är detta ett ansvar som tilldelas en jury i en rättegång som avgör hur fakta i målet ska tillämpas på den lag som hör till den aktuella frågan. Men i en bänkrättegång, som är en rättegång där parterna framför sina argument direkt till domaren utan någon jury närvarande, agerar domaren som upptäckaren av fakta utöver sin typiska plikt att fatta rättsliga avgöranden.
Upptäckaren har en skyldighet att besvara alla sakfrågor som ska avgöra hur lagen ska tillämpas på de bevis som lagts fram av de två parterna. ”Faktafrågor” skiljer sig från ”rättsfrågor” eftersom de är frågan om vad som faktiskt hände. ”Rättsfrågor” är frågor om hur lämplig lag ska tillämpas på parterna. Ett exempel på något som skulle avgöras av faktaupptäckaren är huruvida part A kastade en sten mot part B innan part B sköt part A. En rättsfråga som domaren sedan skulle avgöra givet den situationen är huruvida parten eller inte B kan på ett adekvat sätt hävda självförsvar med tanke på att part A kastade en sten mot part B innan han sköt part A.
I en juryrättegång, där juryn är upptäckaren av fakta, kommer alla argument och bevis att läggas fram för juryn för dess beslut om hur händelserna i samband med rättegången fortskred. Det finns olika regler beroende på jurisdiktion och typ av mål när det gäller juryns storlek, i vilken utsträckning dess medlemmar måste komma överens om hur fakta ska avgöras och bevisbördan som parterna måste uppfylla för att bevisa vissa fakta. Dessutom skyddar vissa regioner den anklagades rätt till en juryrättegång i brottmål, så det krävs ofta att en jury av de anklagades kamrater agerar som upptäckaren av fakta om inte den rättigheten avstår från den lämpliga parten.
I situationer där rätten till en jury som upptäckare avsägs eller inte krävs enligt lagarna i regionen, tar domaren vanligtvis rollen som upptäckaren av fakta. Detta kallas en bänkrättegång, och det är vanligtvis färre teatrar av parterna i rättegången. Till exempel görs inte inledande och avslutande uttalanden – som är verktyg som parterna använder för att vädja till juryns känslor – under bänkförhandlingar. Snarare framför parterna sina argument för domaren, presenterar bevis och vittnen, och domaren gör lämpliga bedömningar av fakta och lag.