En facklig butik är en situation där alla som anställs av ett fackligt företag måste bli medlemmar i det facket. Detta händer när ett företag har ingått ett kollektivavtal som förhandlas fram av ett fackförbund i en stat där fackliga butiker är lagliga. Även om ett företag kan anställa icke-fackliga personer för jobbet, är det underförstått att dessa individer kommer att gå med i facket som ett villkor för deras anställning. På platser där fackligt medlemskap är frivilligt kallas det för rätt att arbeta. Alla individer har med andra ord rätt att arbeta där oavsett facklig tillhörighet.
Den fackliga butiksklausulen som kräver att alla arbetare så småningom går med i facket är också känd som den fackliga säkerhetsklausulen. De som har fackliga jobb måste gå med i facket oavsett om de håller med fackets principer eller inte inom 30 dagar efter anställningen. Den andra möjligheten anställda har är att inte gå med i facket, men ändå betala ett belopp till facket motsvarande medlemsavgiften. Även om de inte behöver delta i fackliga aktiviteter, måste de betala pengarna och följa eventuella arbetsavtal, samt delta i eventuella strejker. De flesta i det här läget bestämmer sig för att gå med, helt enkelt för att de då åtminstone har rösträtt.
Huvudsyftet med en facklig butik är att stärka den kollektiva förhandlingspositionen genom att, om inte på något annat sätt, helt enkelt öka antalet och samla in pengar genom avgifter. Den bygger på teorin att ju fler siffror facket har, desto mer inflytande har det. Detta borde ge förbundet en bättre fördel när det gäller att förhandla under kollektivavtalsprocessen.
Fackhandelskonceptet har varit i bruk sedan mitten av 20-talet. Det var då Taft-Hartley Act förbjöd den stängda butiken. Enligt reglerna för stängda butiker var en individ tvungen att vara medlem i facket innan han eller hon kunde anställas för ett fackligt arbete. I vissa fall gjorde det svårt att hitta anställda, eftersom de flesta fackliga medlemmar redan hade jobb. När det förbjöds bildades fackets butikskoncept som en kompromiss mellan lagändringen och fackens behov.
Så sent som 2009 var uppdelningen mellan fackliga butiksstater och stater som verkar under rätten att arbeta något jämn. Unionens butikspolicy fanns i 28 delstater och 22 delstater hade rätt att arbeta. Fackliga butiksstater hävdar att de har bättre villkor för arbetarna och att de kan ge bättre förmåner. Stater med policy för rätt att arbeta motverkar detta argument genom att säga att de är bättre på att attrahera nya jobb och företag snabbt och att lättare anpassa sig till förändrade behov.