En uppenbarelse kan beskrivas som ett ögonblick av självförverkligande eller upptäckt som upplyser eller avslöjar personens karaktär. Termen har sina rötter i det grekiska ordet epiphania, som översätter till manifestation. Som det används i modern fiktion, filosofi och psykologi, är en uppenbarelse manifestationen av självsanningar.
Vissa jämför en uppenbarelse med gestalten, ”Aha”-ögonblicket när saker om en själv blir tydliga. Inom gestaltterapi, och i andra former av psykoterapi, hoppas man att klienterna inte ska uppleva ett ögonblick av självförverkligande, utan många. Manifestationen av självsanning kan inspirera till förändring och lösa problem.
Ofta i filosofin beskrivs en uppenbarelse som inte bara ett självförverkligande, utan upplysning om en mental härva som relaterar till människor i allmänhet. Filosofer kan få sällsynta blixtar av insikt som verkar ge dem ögonblick av djupare förståelse, känner de, i mycket komplexa problem. En sådan rush av förståelse kan framkalla stor glädje, men kan senare avfärdas som för enkel.
Många författare, men framför allt James Joyce, använde konceptet med stor effekt. I Joyces Portrait of the Artist as a Young Man kretsar varje novell kring den centrala karaktären som upplever en slags uppenbarelse.
Joyce menade verkligen inte att en uppenbarelse nödvändigtvis var ett positivt ögonblick. Det var dock ett klargörande ögonblick när både karaktären och läsaren kom fram till en slutsats om karaktärens djupt rotade fel. Joyce var uppenbarligen inte den första författare som använde konceptet. Dessa uppenbarelser är väsentliga för de klassiska grekiska dramatikerna. Oidipus upptäckt av hans oförmåga att undkomma ödet är i huvudsak en uppenbarelse.
Som sådan kan en självsanning innebära ett mycket smärtsamt och olyckligt ögonblick. Det kanske inte ger en lösning, men kan istället resultera i mer komplexitet. Oidipus uppenbarelse av att vara blind för ödet resulterar i hans galenskap och förblindar sig själv. Hans mammas/hustrus svar är ännu mer överdrivet — hon hänger sig själv.
Inom psykologi får utbildningsvägledare lära sig att det är viktigt att inte gå före klienten. Att komma fram till en insikt måste ske gradvis och en säker vägledd process. Självundersökning och avslöjande av självsanning kan vara psykiskt smärtsamt, och hos instabila patienter kan det resultera i självskada.
Precis som i Platons Allegori om grottan tål vissa människor inte ljuset och kan möta sanningen eller bedrägeriet i sina liv med stor rädsla och bävan. De vill kanske snabbt återvända till grottan. För andra, som Platon beskriver, öppnar det fantastiska möjligheter att möta ljuset. De blickar mot solen och välkomnar en uppenbarelse med glad vördnad och förundran.