En ELISA-analys är en testprocess som upptäcker ämnen för att identifiera vissa sjukdomar, allergier och illegala droger i kroppen. Det är också känt för att användas för att upptäcka humant immunbristvirus (HIV). Några av de ämnen som den kan upptäcka är antikroppar, hormoner och proteiner. Huvudprincipen bakom ELISA-analysen är att en kemisk reaktion mellan en patients vätskeprov och ett specifikt laboratorieprov indikerar närvaron av en viss substans associerad med en specifik sjukdom eller medicinskt tillstånd. ELISA, som en akronym, står för ”enzymkopplad immunosorbentanalys.”
Uppfinningen och utvecklingen av ELISA-analysen kom till eftersom det fanns ett behov av en annan säkrare testmetod än radioimmunoanalysen, som använder radioaktivitet för att producera en kemisk reaktion. På 1960-talet blev två separata grupper av forskare med Stratis Avrameas och GB Pierce i spetsen framgångsrika i att samarbeta med vissa antikroppar med vissa enzymer och producera en kemisk reaktion från kombinationen. Med denna kunskap till hands uppfann två forskare från Stockholms universitet, Peter Perlmann och Eva Engvall, ELISA-metoden och publicerade sina experiment och systemet bakom analysen 1971. Sedan dess har ELISA-analysen använts över hela världen, även om radioimmunoanalysen är fortfarande tillgänglig på grund av dess lägre kostnad.
Det finns två vanliga typer av ELISA-analys: den direkta och den indirekta metoden, den senare är mer vanligt förekommande. Det första steget skulle vara att extrahera ett prov från patienten, vanligtvis blod eller urin, som båda kan genomgå en separationsprocess för att extrahera det klara serumet som innehåller antikropparna. Ett ELISA-kit innehåller ofta en platta som innehåller 96 minibehållare som kallas ”brunnar”, som kommer att beläggas med ett antigen som möjligen kan ha en reaktion på en närvarande antikropp. Ett antigen anses ofta vara ett främmande ämne som kroppen angriper genom att producera specifika antikroppar, så om en patient har fått ett antigen från en viss sjukdom bör hans serum innehålla antikroppar som motsvarar nämnda antigen.
Patientens serum kommer sedan att hällas i brunnarna och sedan inkuberas för att låta antikropparna fästa vid proteinbeläggningen. Efter inkubationsperioden sköljs brunnarna av för att avlägsna resten av serumet och andra antikroppar som inte har bundit till beläggningen. En annan uppsättning antikroppar som extraherats från djur, vanligtvis råttor, kommer att hällas i brunnarna för att detektera de mänskliga antikropparna, och ytterligare en inkubationsperiod äger rum och djurantikropparna kommer att tvättas bort igen. Ett enzymsubstrat kommer sedan att tillsättas så att reaktionen kan ses synligt i färger. Vanligtvis kommer en stark nyans av färg att indikera ett positivt resultat, vilket innebär att patienten har sjukdomen eller andra medicinska tillstånd som testats för.