En ekonomisk och monetär union är där flera länder kommer överens om att dela en gemensam valuta. Detta innebär att man går med på en viss grad av samarbete kring ekonomisk politik, såväl som avtal om handelshinder. Det mest kända exemplet är en grupp länder inom Europeiska unionen. De länder som är involverade i en ekonomisk och monetär union kan också samarbeta om lagstiftning, men det är inte oundvikligt.
Det finns två separata system i arbete i en ekonomisk och monetär union, som båda kan existera var för sig. Till exempel kan en grupp länder dela en gemensam valuta utan att ha ett handelsavtal. Det finns flera sådana upplägg idag, både informella och formella, de flesta involverar ett stort land och flera allierade mindre länder, som de som tidigare var en del av ett imperium men som nu har en viss grad av självständighet.
Det är också möjligt att ha en ekonomisk union, i form av ett handelsavtal, utan att dela en valuta. De mest framträdande som finns för närvarande är arrangemangen mellan europeiska länder som inte delar en valuta eller inte är medlemmar i Europeiska unionen. Sådana upplägg kan innebära en gemensam marknad, som begränsar hinder såsom handelstullar, eller en inre marknad, där målet är att ha så få handelshinder som möjligt, vilket vanligtvis innebär att företag och arbetstagare har rätt att verka i något av länderna.
För att vara en ekonomisk och monetär union måste dock både den gemensamma valutan och den ekonomiska unionen vara närvarande. Det enda större exemplet på detta är 16 länder, från och med 2010, som är EU-medlemmar och som har antagit euron som nationell valuta. Europeiska unionen är också en ekonomisk union, men alla medlemmar delar inte valutan. Storbritannien och Sverige är de mest anmärkningsvärda ”opt outs”, medan vissa nyare EU-medlemmar ännu inte har uppfyllt ekonomiska kriterier för att införa euron men så småningom borde göra det.
Det finns ytterligare partnerskapsaspekter för Europeiska unionen som inte är en oundviklig del av en ekonomisk och monetär union. EU har möjlighet att utfärda direktiv i politiska frågor, vanligtvis på något sätt relaterade till handel, som medlemsländerna måste anta i nationell lagstiftning. Samtidigt har de länder som använder euron inrättat en europeisk centralbank som fattar beslut om penningpolitik som påverkar alla dessa länder. Även om en sådan bank nästan är en praktisk oundviklighet med en gemensam valuta, är den inte ett inneboende krav för en ekonomisk och monetär union.