En dendritisk ryggrad, eller helt enkelt en ryggrad, är ett knoppformat utsprång från dendriten av en neuron. Det ser ut som en glödlampa med en tunn hals eller stjälk. Glödlampan kallas även ryggradshuvud. En dendritisk ryggrad ligger i närheten av ett axon. Den tar emot signalinsignaler från de närliggande axonerna och fungerar i minneslagring och signalöverföring.
Dendritiska ryggraden finns i de flesta nervceller i det centrala nervsystemet, inklusive de pyramidala nervcellerna i cortex; taggiga neuroner i putamen, caudate nucleus och inre kapsel; och Purkinje-celler i lillhjärnan. Den dendritiska ryggradens täthet kan nå upp till 50 ryggrader per 10-mikrometer sträcka av en neurons dendrit. Ryggarna är tätare i lillhjärnans Purkinje-celler än i de pyramidala och hippocampala neuronerna.
Utseendet på en dendritisk ryggrad beror på styrkan och varaktigheten av ryggrads-synapskontakter. Ett ryggradshuvud har en volym som sträcker sig från 0.01 till 0.8 kubikmikrometer. Vissa ryggradshuvuden beskrivs som svampliknande, stubbiga, tunna eller grenade. Generellt gäller att ju större ryggradshuvudet är, desto starkare och mer mogen är den synaptiska kontakten.
Ändå beror styrkan och mognaden hos synaptisk kontakt på miljöfaktorer. Dendritiska ryggraden förändras i volym, form och kvantitet beroende på deras exponering för dessa faktorer. Denna egenskap är känd som plasticitet.
Ryggar är plastiga eftersom de innehåller proteinet aktin. Detta är samma protein som finns i muskler för sammandragning och i cytoskelett för celldelning. Baserat på studier har det observerats att aktinet i ryggraden har en genomsnittlig cykeltid på 44 sekunder. Denna dynamiska egenskap som åstadkoms av aktinremodellering innebär att en dendritisk ryggrad kan ändra sin volym och form på några sekunder eller minuter. Dessutom kan ryggar dyka upp och försvinna helt på ett spontant sätt.
Det har postulerats att ryggradernas plasticitet är grunden för minnet. I synnerhet tros långtidsminnet vara beroende av bildandet av nya dendritiska ryggraden eller tillväxten av befintliga när de förstärks av en inlärningsmiljö. Bland ungdomar finns en nettoförlust eller försvinnande av dendritiska ryggraden, vilket sägs återspegla deras förmåga att lära. Hos vuxna försvinner inte de flesta ryggraden utan blir istället mer stabila. Detta förklarar varför minnen blir fast etablerade i vuxen ålder.
Många forskare tror det uppenbara sambandet mellan dendritiska ryggraden och minnet. Ett orsakssamband är dock ännu inte fastställt. Dessutom har en teori föreslagits att ökningen av volymen eller storleken på ryggradshuvudena har större bidrag till minnesretention än bildandet av nya ryggar.