En chipset-socket är där en dators centralprocessor (CPU)-chip är installerat. Detta uttag finns på datorns moderkort, som innehåller alla kretsar som är direkt relaterade till den centrala processorn. Chipset sockets brukade lödas fast på moderkortet, men använder nu en mer användarvänlig spak-release, vilket gör det lättare att byta ut chips. Socketarna är vanligtvis namngivna efter antalet stift de innehåller, till exempel har Socket 775 775 stift – vilket betyder att den har 775 kontaktpunkter på CPU:n.
Om bearbetningschippet är analogt med motorn i ett motorfordon, är kretsuppsättningen besläktad med dess chassi. Chipset-sockeln öppnar i huvudsak anslutningen mellan motorn och chassit och låter alla andra komponenter i chipsetet interagera med processorn. Dessutom är det bara genom chipsetet — och därav chipset-sockeln — där chippet kan prata med andra komponenter utanför moderkortet, såsom minnesmoduler och adapterkort.
Chipset-sockets som idag är kända började med Intels ”486”-serie av processorer, som designades som användarinstallerbara och utbytbara komponenter. Tidigare löddes ofta chips direkt på moderkortet. Även om sockets hade använts för att montera processorer tidigare, kom Intel med en nyckelinnovation i chipset-sockets design som kallas Zero Insertion Force (ZIF). ZIF-uttag möjliggör enklare installation eller borttagning av chipet utan verktyg, istället förlitar man sig på en spak för att koppla in eller släppa chipet.
Dussintals typer av chipset-socklar finns, och de varierar i antal stift, deras layout och spänningen som används i sockelanslutningen. Olika typer av chipset-sockel accepterar olika familjer av processorer. Chipset sockets namn var först sammansatta av enkla siffror eller bokstäver, men nuvarande typer har siffror som återspeglar antalet stift; till exempel har Socket 940 940 stift. Under årens lopp har chipset-sockets också blivit större och mer komplexa. Till exempel hade Intel 486 chipset sockets 169 till 238 stift, medan sockets idag kan ha mer än tusen.
En gång på 90-talet förlitade sig de största chiptillverkarna, Intel och AMD, istället på en slotbaserad anslutningsmetod för sina processorer på grund av implementeringen av L2-cache, i huvudsak en snabb typ av minne som hjälper processorn att få tillgång till information snabbare. Cachen krävde installationen av ett så kallat ”dotterkort” på en av moderkortets kortplatser. Dessutom förpassades inte processorns funktioner till bara ett chip, utan till flera. Efter en tid fick de extra utgifterna förknippade med denna konfiguration chiptillverkarna att återgå till de tidigare versionerna av chipset-socket.